nåldyna

Akupunkterad i fötterna. Inte speciellt skönt att bli stucken, men smärtan var övergående. Jag fick 6 nålar (tror jag) i varje fotsula. Sen stack akupunktören in en i bakhuvudet, släckte lyset, och gick ut ur rummet.
- Jag tittar till dig lite då-å-då.
- Mmm.
Det värkte som fan på en viss punkt i ena hälen. Det pirrade som sockerdricka i båda fötterna. Britsen tryckte in i kinderna. Tankarna vandrade mest omkring, jag blev stressad.
Hur lång tid kan det ha gått nu? Hinner jag träna nu... det här verkar ta tid, måste köpa saffran, åhh, vad ont i axeln det gör, var ska jag ha armarna, blöder det i huvudet det känns som det rinner, ska jag köpa glögg på hemvägen, har vi mandlar...
Kunde jag inte fått en förvarning så jag hade kunnat sätta på min MP3? Detta är tortyr. Jag fixar inte att bara ligga med nålar i fötterna. Men, vad skulle jag göra? Kunde ju knappast kliva iväg.

Efter vad som tycks vara en evighet, kommer akupunktören in och ber om ursäkt... telefonen hade ringt.
- Jag skojade med mina kolleger, och sa, att min patient har nålar i fötterna, så hon ligger nog kvar. Sen tog hon bort nålarna och masserade fötterna (det var skönt). Sen skulle hon visa några övningar. När jag skulle sätta på mig jackan, gjorde det skitont i huvudet. Nålen satt kvar.
- Hoppsan, den satt jag dit för att du skulle slappna av.

Ps. Det tog 1,5 timmar. Ska det ta så lång tid? Ska de inte vrida på nålarna? Tillbaka till Gå, tron måste försätta berg.

julpaket?

- Ska det vara en julklapp?
- Neeej... öh, helst inte menar jag. Vanligt paket. Tack.
- Jaha, men vi har inga andra paket. #personalen suckar och himlar med ögonen#
- Nähä, nä, men det går bra ändå. Strunta i inslagningen.
- Ammen, skaru ha en kartong rå eller? Såru kan slå in den i nå´t annat papper?

Det sista hade jag faktiskt redan räknat ut. Själv. Jag har lång vana. Min söta Disa råkar ha födelsedag den 28... november. Jag har alltid varit petig med att inget julpapper får finnas på hennes födelsedagspaket. Födelsedag är en sak. Julafton en annan. Disa ska ha både-och-paket, ingen halvbra-antingen-eller-presse.
Undrar varför personalen i de flesta butiker tycker att det är så stötande? Inget julpaper? Är hon månne Jehovas? Det är likadant när Jeppe ska få paket 24/11, eller när pappa fyller år den 10/12.
Varför frågar personalen om det ska vara en julklapp, när inga allternativ verkar finnas?

hm...

...undrar hur det egentligen funkar när man får ultraljud i fötterna? Hur verkar det liksom? Ingen har riktigt förklarat. Fast upplevelsen var icke oäven. Lite kallt först och sen varmt. Det hela tog kanske 10 minuter i anspråk (efter mer än ett halvårs väntan). Kändes lite som: tron kan försätta berg. Men, i krig, för fortsatt hyfsad gångstil, är alla vapen tillåtna.

7 veckor gamla

Bara 5 veckor kvar till hämtning!
Arbetsnamnen är "Rutan" och "Sci". Sen har vi en hel uppsjö med förslag från alla i familjen. Dexter, Lacy, Prince Buster... Fast det är som med barnen, jättesvårt att veta hur namnet passar innan de kommer ut. Frans skulle heta: Ossian, Aron, Melker, Lasse, Åke, Gillis och... sen kom han! Såg han ut som något av ovan nämnda namn? Icke.
- Han ser inte ut som en Åke.
- Nä, och definitivt inte som en Aron.
Det tog nog så där en 4 dagar innan vi kom på att han var en Frans.
När Disa anlände 1,5 år senare, trodde vi att hon skulle bli en liten kille. Vi vågade liksom inte hoppas på en tjej (eftersom pappan redan hade 3 söner).
- Nämen... nämen... det är en... tjej!
Disa hade arbetsnamnet "Knut". Jag lobbade stenhårt för namnet "Rut" när hon väl var på plats. Pappan tyckte Märta (Rut var totalt uteslutet i hans värld). Så vi skrev listor. Bytte listor. Kryssade för, lade till och tog bort. Till slut fanns ett namn kvar som vi kunde enas om - Disa. Disa hette inte Disa förren efter två veckor. Sjukhuspersonalen på BB var ytterst irriterade på att ingen "nummerplåt" kommit upp i plastbaljan. "Heter hon inget?" Precis som om namnval är enkelt!
Nu är det ännu fler viljor... typ 6 stycken.
Men, kär katt får många namn. öh, tror jag? Förslag?

tuttifrutti å berutti!

Uttryck jag som barn använde när saker och ting gick min väg! Trallala, ha-ha-ha jag har addat favvisar till min sida, lalalala-lalla!

sadla om...

sa doktorn i dag. Sadla om som i omskola tror jag han menade. Du borde ha ett jobb där du inte går och står så mycket. Har du provat rollator sa han och plirade mot mig. Nä, men jag har en vagn för tunga saker. Doktorn, som verkade vara av den skämtsamma sorten, undrade om mina fotsmärtor var diagnostiserade. Jo, det är de ju. Som tennisarmbåge, fast med den egenheten att armbågen i mitt fall sitter under fötterna. Jahaja, har du provat med fotbäddar, geléinlägg, antiinflamatorisk medicin, stretsching, akupunktur... sa han i ett enda långt andetag samtidigt som han tittade uppfordrande på mig över glasögonbågarna. Jepp, testat. Vad återstår, amputering? (Tänkte men sa jag inte.) Jag har småmonster med arga horn under fötterna. Och de går fan inte bort, fast jag ber dem! Jag berättade att jag även hade köpt fula och svindyra Eccoskor med specialfunktion som heter chockpoint, att jag använder nattskena dessutom. Att jag hört om ultraljud, kirurgiskt ingrepp och cortisonsprutor. Ja, du vet sa han, cortison är inte så bra. Det vet jag, men just nu är jag beredd att prova allt. Då hade jag ändå inte berättat att jag köpt högkoncentrerad Glucosamin i enkilospåse från Lantmännen. Jag sa inte att jag doserat mig själv som "stor hund" heller. Någonstans måste man väl dra gränsen för vad man berättar för doktorn? Allvarligt talat är jag arg och inte kompis med mina fötter. Eller jo, men jag vill ha dem tillbaka liksom.
Jag har haft stegräknare på, 3 557 steg som minst och 12 314 som mest. Räknade ut att jag klev omkring ca 35 000 steg i veckan bara på jobbet. Sen står jag upp men det märker inte stegräknaren. Egojag tror att det verkar bättre med ont i armbågen. Den går man ju inte på i alla fall.

rätt rörigt

Jag vet att man borde ha sina böcker i bokstavsordning. Någon gång hade jag nog det, men nu är hyllorna för få... så nu stuvar vi in böckerna där de får plats. Framför och bakom, liggande och stående.
Idag började Frans och Julia prata om HC Andersen och Astrid Lindgren. Ja, om böcker de mindes från de var små. Jag fyllde i med Bröderna Grimm och sen kom jag på att jag nog hade en samling av böckerna “Tusen och en natt”. Naturligtvis måste jag visa dem (de är så fina!). Jag öppnar en av dörrarna till bokhyllan, tar fram det första bandet. Jag visar, vänder och vrider och slår lite i den. När jag ska sätta tillbaka den i hyllan ser jag efter vilken bok som står bredvid. Öh, var kommer den ifrån tro? Boken har titeln: “Jesus”. Bredvid Jesusboken står “Illiaden”, bredvid den står Snorre Sturlasons “Kungasaga”. Kanske har jag någon gång tänkt att det var ett bra system, olika kulturer liksom. Fast sedan börjar jag undra vad Selma Lagerlöf och “Kejsarn av Portugallien” i pocketutgåva gör där i så fall? Eller Katarina Mazetti bredvid Svenska akademins ordlista, jämte Fredrik Lindströms “Vad gör alla superokända människor hela dagarna”?
Som Pippi Långstrump så klokt sa: Det är ingen ordning på allting!

hör nu på go´vänner...

Man ska vara snäll mot barn. Men måste man vara snäll mot alla? Måste man vara snäll hela tiden? Så här i Astrid Lindgren-tider börjar jag fundera på om jag inte har en liten kommandora bakom örat? Eller bakom å bakom... hon börjar framträda allt tydligare. Jag tror inte att jag är direkt snål, och jag skryter aldrig med att jag är "ekonomisk" (vilket i min värld är en omskrivning som snåla gör, för att verka mindre snåla).
Men vissa elever får mig att höja på ögonbrynen, snörpa på munnen och bli oginn.
En elev kommer in i arbetsrummet, där sitter 5 lärare, men bara jag är inne. Eleven kliver fram till första skrivbordet och konstaterar:
- Här ligger ett äpple och en banan.
- Jaaa...?
- Jag vill ha ett äpple.
Eleven går fram till nästa skrivbord
- Här ligger två äpplen och en banan. (Är på väg att ta ett äpple)
- Men, hallå Isak! Du kan ju inte bara ta!
- Men, de har ju många. De borde dela med sig.
- Ja, men de har väl tagit med sig för att de vill ha frukt. Det är inte skolan som håller lärarna med frukt vet du.
- Jag måste ha ett äpple.
- Då får du väl leta rätt på Stefan eller Åsa och fråga dem.

Jo, eleven får sitt äpple av Stefan. Men hur är vissa ungar funtade? Måste man dela med sig av allt när man är lärare? Liv, mat, tid, kunskap, vänlighet...
Självklart hade även jag givit Isak ett äpple om jag haft något. Men lite hyfs tack!
Hade Isak kommit in i vårt rum, och sagt att han höll på att förgås av hunger... hade jag erbjudit honom att få en frukt (om jag haft någon), men tiggeri... jag menar har man råd att färga håret i olika kulörer en gång i veckan + ha balla märkeskläder borde man väl för sjutton ha råd med ett äpple!
Vet inte varför detta är så upprörande?
Jo, förmodligen för att ungarna bara kräver. Ska bli intressant och träffa föräldrarna nästa vecka. Som jag undrat tidigare: Måste man vara snäll mot alla?

Ps. Om jag hade varit Emil hade jag haft 500-styckens-gummors-täljs-party i dag. En för varje obstinat och elak tanke jag haft den här terminen. Om jag varit Pippi hade jag tagit ett krumelurpiller för flera år sedan!

söta va?

Jag bara måste föreviga våra katter! Så här söta är de... fast det tar ända till efter nyår innan de kan flytta hem till oss. Kattkullen har kennelnamn Cold Play, och ungarna har låttitlar från samma band. The Scientist och Square One. De får nog nya namn när de anländer. Verkar lite jobbigt att ropa på dem annars.

5 enkla vägar till en rik framtid.

Fick ett brev i dag. Från AMF Pension. I kuvertet låg en isskrapa med texten "jag tar det kallt. AMF Pension fixar min framtid." Isskrapor kan man aldrig få för många av när man cyklar. Eller hur?
I kuvertet fanns också en liten folder. Under punkt 2 på enkla tips stod följande att läsa:
Hitta en oupptäckt skatt!
"Fakta: För att bli rik räcker det inte med några mynt - man måste hitta ett orört vrak fullt av skatter. Detta är i princip omöjligt - och faktiskt ganska värdelöst. Gamla vrak räknas nämligen som fornlämningar, vilket betyder att de tillfaller staten. Räkna inte ens med hittelön..."
Det fanns ytterligare 4 enkla vägar till rik framtid. Sista vägen var att ringa eller skicka en lapp till AMF för att få reda på hur man egentligen skulle förfara.
Det verkar roligare med vrakskatter och vrakpriser. Först tar jag dykcert, köper en båt, går på kurs och blir bättre än kustskeppare, sen åker jag ut på Östersjön lite på måfå, plumsar i och hivar upp massor med silverpenningar som jag undanhåller staten... eller så får Frans bli NHL-proffs och Disa golfess. Eller så får jag ringa AMF i alla fall?

julkort...

... på barnen, gärna från sommaren. Gärna bilder från semesterresan, gärna från badstranden, jättegärna med kransar i håret eller annan ojulig aktivitet. Armarna i vädret, jag erkänner! Jag gillar dem inte!
Allvarligt talat hoppas jag verkligen inte att jag har, terroriserat vänskapskrestsen med dylika julkort.
- Nä, jag har aldrig gjort det förr, vännerna har redan dragit en lättad suck.
- My´s ungar är ju stora, det kommer nog inte något julbarnkort från henne i år heller.
Men si, där tog de kanske fel... jag har nämligen köpt 2 katter va´, å´ då verkar vad som helst kunna hända. Vill helst hämta hem dem idag! Läser allt jag kommer över om katter, och har på kort tid, ( ungefär 1 vecka ) inte gjort annat än att läst olika "kattringsforum". Snart uppe på halvexpert nivå... eller snarare "helt-wacko-nivå".
Lite orolig över min nya stora vurm är jag. Men, om man bestämmer sig ska man väl inte behöva prata bebisspråk med katterna. Kanske kan jag bestämma att inte ge katterna en egen "röst". Hoppas, hoppas jag fixar att låta bli. Men, man vet aldrig, jag börjar prata larvigt barnspråk bara jag ser bilder på kattungarna. ( Som jag för övrigt inte kan åka och hälsa på, eftersom de bor i Boden i Norrbotten.) Så, om någon skulle få ett kort till jul, med katter med ditmålade tomteluvor på, så är det beklagligt. Men, kanske förståeligt. Barnen fick aldrig sin tid i julrampljuset. Ho-ho-ho!

gäääsp

Världens längsta vecka är snart till ända! Det tackar jag ödmjukast för. Jag är så in i baljan trött. Idag har jag gäspat framför min dator, framför mina elever, på lunchen, framför min rektor och på cykeln. Jag har sovit som jag brukar, inga konstigheter alls.
Med min fantastiska slutledningsförmåga kom jag fram till följande:
solsemester
kosttillskott
vitaminer
vanlig semester
annan semester
sol... ljus... heureka!
Imorgon ska jag träna och sola i solarium. Man får bli hur skrynklig som helst. Just nu är skrynklornas varande eller blivande av underordnad betydelse.

djurliv... at

Oj, vad tomt det blivit.
Ofattbart tomt faktiskt.
Müsli och Puzzel har åkt hem.
Himlars vad vi älskat kissarna under 1 vecka.
Nästan lite märkligt hur vi låtit oss totalcharmeras!
Jag är uppväxt med djur i alla möjliga modeller och former. Mitt första djur var en sköldpadda, hon hette Rosa. Hon rymde och, fick jag reda på som vuxen, blev överkörd av en gräsklippare. Sen hade jag Lotta och Snucke-marsvin i 12 år, Egon-hamster hängde med länge. Vi hade hela tiden katt eller katter, Mini I, Mini II, Musse, Mojje och så Nessie. Vi hade vandrande pinnar, undulater (Emil kunde prata - "jag älskar dig" och vissla som dagens eko). Vi hade en en halvknäpp keeshound, han var söt och go men inte så smart. Vi har haft möss och akvariefiskar. Det kanske knäppaste är i alla fall lamm. Mamma stod inte ut med tanken på att de inte skulle klara sig. Tackorna hade stött bort dem. Så vi tog hem dem från gästrikland (i bilen), ner i 30-talsvillans källare. Där byggde pappa en kätte. Lammen hette Hanna och Ville, vi matade dem med flaska... mina syskon och jag hade skift på nätterna. Vi gick ut med dem i koppel. Och gissa om vi var poppis i skolan? Mitt i ett fint villaområde bodde lustiga familjen (vi), det måste gått historier om oss.
Så nu har vi börjat leta egna katter.
Man mår helt klart bra av djur... och vi har varit utan alldeles för länge.

müsli & puzzel

Kattvaktar för fullt. Bedårande cornish rexkatter. Det blir ett lugn runt djur som är svårt att få på annat vis. Skönt och fridsamt att ligga i soffan med en katt på magen.

inget party

Disa till sin kompis: Allvarligt, vi kan inte ha fest hos min pappa i kväll.
Kompisen säger något i luren och samtidigt plingar msn med någon eller några andra vänner
- Nä, det går inte, jag frågade pappa å han ville inte att vi skulle vara där när han var i Göteborg... ja, jag frågade. Va? Nä, mamma vet att det är så här. Jag vill faktiskt att mina föräldrar ska känna förtroende för mig. Jag har verkligen fått bygga upp det sen förra året...
Jag blir varm i hjärtat. Detta samtal var inte för mina öron. Nu ligger Disa och Frej och tittar på film. Partyt är avblåst.
Som mamma: Döskönt!
Jag tror att Disa tycker detsamma. Att ha dubbelboende och en förälder bortrest bäddar för fester. Fester som lätt går över styr.
Vem minns inte det?
Jag är så himla glad över att Disa vågar säga nej! Tack!

trendig?

Mmmm, mysig morgon. Ledig. Tittade på TV en lång stund, och då fick jag reda på att nu är det tanten som är inne. Detta skulle vara en protest mot mig, och mina jämnåriga... eftersom vi inte vågade bli tanter. Tantandet kunde ge sig uttryck i att man stökade omkring med spisrosor och "långkokade" ( bruna bönor, rotmos med fläsklägg, ärtsoppa etc ), bar tweed och virkade blomkruksöverdrag. Just blomkruksöverdragen är i min värld väldigt vulgo, men jag hajjar ju uppenbarligen inte grejen.

- Men, se så, doppa av alla sju sorterna nu!
Roligt att alla får användning för de där kaffeskedarna som många av oss fick varenda födelsedag och varenda jul ( fast man ville ha en cool minivariant av ID-bricka i silver ). Nu ska det vara syjunta och kaffekalas alltså. Rätt skojigt med trender. Inget nytt under solen liksom. Dessutom älskar jag att sticka.

Ljuga för mor...

...på själva julafton? Eller rakryggat yppa sanningen?

Det bästa att säga när man blir ertappad med dumhet:
Öh, hm, jasså, då måste jag ha informerat mig dåligt om vad som gäller. Jag ber verkligen om ursäkt, detta ska aldrig upprepas. Jag har lärt mig av mitt misstag.
Vad tror regeringsgubbar och gummor egentligen, att vi vanliga dödliga går på alla dumheter som ploppar ur deras munnar?
Jag tror inte på sådant som är uppenbar lögn. Självklart fanns det någon som visste att statssekreteraren hade beredskap denna kväll. Självklart! Solklart!
Grundregel No 1 i reklamvärlden: Gör gärna reklam som är rolig men gör inte reklam som uppenbart inte är sann... om det inte är en finurlig överdrift med glimt i ögat.
Varför skulle det annars bli sådan enorm uppståndelse av lite hångel?
(Jag kan gärna tipsa dig Fredrik... jag tar dessutom bara 58.000:- i månaden + traktamente förstås.)

Ps. Uppenbart inte sanna reklamannonser eller reklamfilmer:
Glucasil från vitamininstitutet i Schweiz, man får roligare med Toffifi och den senaste dumheten som ingen tror på... bindor i designad-skojig-färglad förpackning som ska göra det lite roligare att ha mens. "Designmönster på bindor i enstycksförpackningar gör dem mer tilltalande att bära med sig i handväskan"
Som ungarna skulle sagt... OFTA!