köa ut det gamla

Jag har sedan länge bestämt mig för att alltid stå i längsta kön när jag handlar. Varför? Jo, för man blir så sur om man ställer sig i den kortaste kön... och alla bara bökar med kort, rabattkuponger och priser som inte går in i kassasystemet. Längsta får det bli. Det blir typ vinst varje gång om den långa kön går fort då!
I dag skulle jag köpa Champagne. Det var en in, en ut på systemet. Kö. Efter uträttat värv skulle jag köpa bubbelvatten på ICA. Kö. En in, en ut. Visst, ganska pantat att handla idag. Men, ändå. Tur att jag övat hela året på att köa och släppa dem med få varor före.
Vet fortfarande inte vad som ska kläs på i kväll, det ger sig. Förvånande nog har jag varken sytt eller kollat mer i garderoben. Så att stå i kö har nog varit bra träning.

glitter och oglamour

Varför hänger kläderna och krymper i garderoben? Det undrar jag verkligen.
Jag är bjuden på galej på nyårsafton. Lugnt och hemma hos min syster. Men, det blir många. Jag har också upptäckt att jag helt plötsligt är äldst i kretsen av vänner, syskon och barn. Konstigt.




Jag: Vi kommer jättegärna. Vad kul!
Vilka är det mer som dyker upp?
Annika: rabblar typ 20 namn

Jag äger verkligen inga partykläder! Å´ då måste ålderdomen ha slagit till. Jag passar liksom inte i glitterkläder. Längre. Men, jag inser att jag kommer att känna mig som kusinen från Hedemora utan. Som sagt de jag äger har krympt! Glittertoppen med bar rygg korvar sig osnyggt i fram... och baksidan vågar jag inte ens titta på. De snygga jeansen är inte, jag betonar... inte skojiga, emedan de ej går att knäppa. Så räddningsplankan jeans är det inte tal om. Så imorgon är nog alla provrum i stan som minerad mark. Osäkrad.

julafton

Nyss hemkommen, lite för mycket uppe i julestöket för att kunna somna. Men, nu vet jag alldeles säkert - julafton är både skön och rolig! Det var länge sen jag skrattade så mycket. Ingen kollade på Kalle Anka, eftersom ingen hade lust med det. Vi åt och sjöng i stället. Några paket delades ut och och några rim fnissades det till. Sen spelade vi knasigt frågesportsspel "Hur fan visste du det?"
Efter det hade Annika och jag lovat magdansuppvisning (hm, nåja). Resten av kvällen ägnades åt nostalgitripp till 80-talsdisco (med dans). Faktiskt till ungdomarnas stora glädje (Moa 13 - Värsta ascool jul!). Moa dansade sen Lindyhop med sin pappa, och humöret var på topp. Vi pratade även "skämsmusik"... typ musik man gillar, men skäms för att man gillar. Annika skämdes för Barry Manilow, jag för, (hjälp nu blir det sagt) Herreys och "gyllene skorna". Göran skämdes för typ Lazze Ztefanz (tar med alla Z:an för säkerhets skull), Sista ljuva åren... Hjaalp!
Fast trist att umgås, näää! Tack, alla mina kära för att ni finns.

semesterstart

6.35 i morse ringde telefonen. Vinglade upp och följde ljudet. Följande scenario utspelar sig i mitt huvud under de få minuter det tar, innan jag når luren.
1. Ungarna! Knivmördare. Kickers. Rånare... eller andra dödliga faror.
2. Shit! Försoven, alla elever står och väntar. Alla kolleger vill inte vara vikarier.
3. Mamma har blivit jättesjuk igen.
När jag äntligen trycker på rätt knapp, är det förstås ingen i andra änden.
Vem ringer vid denna tid en lördagmorgon? Ja, om inget allvarligt inträffat alltså. Sen börjar hjärnan fungera lite bättre, både den och jag inser att det nog var en felringning. För att vara säker på att det verkligen var så, rusade jag på mobiljakt. Slår i tån och välter en halvfull thekopp (som jag tydligen glömde att ta bort igår). Mjölkthe över halva bordet, några chokladpraliner och 3 tidningar. Pust, ingen har ringt mobilt. För det borde någon jag känner ha gjort, om det var fara å färde.
Annars är jag faktiskt rätt förvånad över mitt lugn just nu. Några få julpaket ska jag köpa idag. Sen ska jag julrimma lite och ta ett glas glögg. Det är faktiskt lugn och godan ro. Fast jag inte fick någon vidare sovmorgon idag.

praliner... vilket underbart ord

Jag gillar julen, levande ljus, läsa böcker och att ta det lugnt. Jag kanske inte direkt gillar allt med julen. Visst det är mörkt. Då tänder jag väl ljusen då! Jag är lite dålig på att inte göra någonting alls. Men, jag håller på att öva mig. Så nu önskar jag mig en kanapé, praliner, en god bok och rödvin.

vad är av vikt?

Min mamma "tvingade" ut oss barn, iförda Mahjongkläder, i demonstrationståg mot USA, för Vietnam (någon gång på sent 60-tal).FNL-någonting. Det är enda gången jag demonstrerat. Offentligt.
Trots allt har det färgat mig. Man ska värna om människor och levande varelser. Man ska stå upp för det man tror på! (inte helt lätt, men, man kan försöka)
Jag skulle gärna vara rik på pengar. Det är jag inte. Men, min övertygelse är att jag kan vara rik på andra sätt. Förmodligen har jag inte alltid varit medkännande och förstående. Jag kan vara riktigt bitsk och elak om det vill sig illa.
Självklart är det bara rika människor som säger; "pengar inte har någon betydelse, pengar är inte allt", bullshit, det har och är de visst. Självklart! Men, jag är ändå rik, utan att blinka har jag både kärlek och mat för dagen. Visst önskar jag mig mer guldkant mellan varven. Slippa tänka så mycket, liksom. Det är, på riktigt, kul om folk får det bättre, men inte på bekostnad av andra. Nu låter jag nog både Luthersk och Janteaktig. Det är dock inte min poäng. Poängen är att varje människa borde tänka efter lite ibland, rannsaka sig själva, och fundera över viktiga saker. Viktiga på-rikt-saker! Sina barn, vänner, älsklingar och föräldrar.
Okey, okey, jag är inte någon ängel, men jag byter inte efternamn om jag skulle ärva några millar.

teknik... igen!

OK! Jag har hajjat. Teknik gillar inte mig. Lampor slutar lysa i min närhet ( Armatur = arma otur ), nä men nästan. Nu har jag äntligen fått CS3 på Pc. Hat! ( Måste verkligen köpa vassare Mac). Vad har då hänt? Jo, man får en heminstallation till PC, eftersom man (jag) undervisar i CS3. Tyvärr får man ingen gratisMac!

På krogen:
- Vilket är bäst då? PC eller Mac? (när de (män) får reda på vad jag jobbar med)
- Öh, jag kan inte direkt uttala mig. Jag har jobbat med Mac sen 88... alltså
typ 1988.
PC, är krångligt i min värld. Man måste liksom leta på märkliga ställen, och inget kommer upp per automatik på skrivbordet i PC-världen. Sen sitter jag då här hemma med nya installationer, och har pecis fått allt att funka (stolt), åh sen bara funakareinte. CS3 alltså. Å´sen får man ett USB-minne med crackade versioner, men inga fler instruktioner. De enda man får är typ: kasta det du fått tidigare... och säg att du vill installera nya... ääää, från vad?
Så kontentan är: jag har inget Illustrator!

akademisk kvart

Pappa har den goda smaken att fylla år på Nobeldagen. Fast vi skulle fira idag. Klockan 18.00. Prick.
Yasuragiseg sambo drällde in klockan 16.15. Frans måste plugga inför ett prov i morgon. Annika och Göran hade fullt i bilen. Min bror är i Indien. Disa och jag skulle alltså åka själva. Disa var hos Tomas, så vi roddade busstider och mötesplats. 17.30 vid centralen. Jaha. Sen ringde Annika klockan 16.45 och sa att Disa och jag fick plats i bilen. Bra! Jag ringer Disa och säger att vi hämtar upp henne.
17.20 ringer Annika igen... äh, Jonathan ville med i alla fall. OK. Jag ber dem hämta Disa, själv slänger jag mig argt på cykeln. Missar bussen med en baklykta, cyklar till Akademiska sjukhuset för att genskjuta bussen. Hinner precis låsa cykeln och kliva framåt, dessvärre stannar inte bussen. Ska jag vänta i en halvtimme på nästa. Nej! Adrenalinet pumpar, vädret är helt okey, det tar nog inte mer än en 30 minuter att cykla. Sagt och gjort. 18.15 ringer jag på dörren. Pappa kommer tjoande och välkomnar. Han undrade var alla andra var.
- Kommer du själv? ( vilken fantastiskt stor grattiskommité typ)
- Äh, du menar alltså att jag är först?

moment 22

Simon är på Hasseludden Yasuragi med sitt jobb, ungdomarna är hos sin pappa.
Tjoar jag ut på party i tillvaron? Nix.
Den här lördagen hade jag tänkt att jag skulle fixa en massa saker som jag borde ha gjort (och lovat) för länge sedan.
Disas och Frans gamla jeans ska lappas, dragkedjor ska sys i och deras nya jeans ska läggas upp. Min systerdotter Moa har väntat jättelänge på lappning av sina favvojeans. Mina egna nya (inköpta för 2 måndader sedan) Lee-jeans är för långa. Disa vill att de gamla hårfärlägningsslingorna ska sys upp på ett band. Några knappar ska sys i en cardigan och Simons bästa mysbyxor är nästan inte ens värda att sätta ny resår i. Men lovat är lovat.
Fan, vad denna hög har växt! Nu för tiden frågar de inte ens, de bara lägger dit det som ska fixas. Frans och Disa säger till och med till sina kompisar: Äh, men vår mamma kan nog fixa det där. Hon är bra på att fixa saker. Så länge problemen inte är av tekniknatur funkar hon! Handfast pill skaré va!
- En knapp ramlade ur!
- Lägg det i fixarhögen.
- Nej!!! Min dragkedja gick sönder!
- Fixar sen. Lägg det i fixarhögen.
- Fan, resåren är död... bratzhuvudet ramlade av! Legoborgens fallucka funkar inte, bältet behöver ett extra hål, måla om ett rum, pingisracketgummit har lossnat, hockeyklubban behöver tejpas, spackla igen hålen, tejpa, fixa, fixa, fixa, hitta en lösning…
- Lägg dem…

Aldrig kommer man till botten, eller roten. I nästa liv ska jag inte äga en symaskin, skruvdragare, borrmaskin eller köpa dragkedjor när de reas ut, (annat än till kreativt nyskapande). Jag ska heller inte säga att jag är rätt stark. Jag ska inte vara allmänt medgörlig. Jag ska säga nej mellan varven. Så det så!
Ps. Fan tror!

nurå?

nästan som tryfflar...

fast godare!
Eftersom mat och godsaker berör. Om någon läser detta, ska ni absolut testa: "Det svarta hålet" en garanterad succé.

Chokladkakan:
200 gram god mörk choklad
200 gram riktigt smör
3 ägg
2,5 dl socker
2,5 dl vetemjöl
Smält choklad och smör i en kastrull. Vispa ägg och socker så det blir fluffigt. Blanda mjöl i äggsmeten. Häll i chokladsmöret. Rör. Häll i form som är ungefär som en normal stekpanna i storlek. Helst med avtagbar kant. Grädda i 175 grader (mitt i ugnen) 25 minuter (OBS! Den SKA se rå ut) Låt svalna, gärna under press. Kakan ska vara rätt platt. Ca 2-3 cm hög.

Glasyr:
25 gram smält smör
1 dl vispgrädde
150 gram god choklad 70%
Hetta upp smöret, ovispad grädde och choklad på svag värme. Rör så det bli jämt. När det är ungefär rumstemperatur brer man ut det över den svalnade kakan, både uppepå och på sidorna.

Servera med vispgrädde och fina frukter eller bär.
Man orkar alltid mindre än man tror!

Ps.Och nu funkar det inte att sätta in en bild heller. Mhrgh.

vill inte

Vill absolut inte gå till akupunktören i morgon! Känner mig som ett argt barn, som vet att jag ändå måste. Stampar ilsket så gott det går med fötterna. Det vill säga uppe i huvudet. Det gjorde ondare än att borra i tänder utan bedövning förra fredagen. Det känns verkligen konstigt att tvinga iväg sig själv. En gång till. Är jag dum på riktigt liksom. Min kloka kompis på jobbet sa att det finns inga måsten. Det enda man måste är att leva. Torgnysdotter skickade mess till mig med nummer till sin vän kinesologen. Messet var så finurligt utformat så det gick inte att se telefonnumret... om man inte sparade det i sin telefonbok. (Fråga mig inte hur hon gör för att hålla koll på all teknik.) Så nu finns förhoppningen om en ny väg ut ur foteländet i alla fall. Tack!

Ps. Varför i hela friden har min bloggsida blivit engelskspråkig?

OBS! alla är glada...

... å mamman i familjen rör sig i snygg rörelseoskärpa i köket. Medan de skönlockiga barnen i polarn o pyret kläder inte alls är i vägen. Köket är minst 30m2 och bara såååå fantastiskt arkitektritat. I köket bakas pepparkakshus, trillas marsipankonfekt och skinkan grilljeras till gyllenbrun perfektion, allt medan alla 4 barnens ögon tindrar och julens ljus stöps...
Jag bara slog ett öga ner i ett nummer av Sköna hem. Typ. Liksom. Prenumerer av födsel och ohejdad vana. Undrar egentligen varför? Det föder snarare ångest än är en inspirationskälla.
- Bäst att städa snart... ja, ifall det råkar komma ett heminredningsreportageteam och, by the way, ringa på just min dörr. Har inte hängt upp några adventsstjärnor ännu (men köpte en för halva priset idag). Gillar inte ens julkrimskrams (aversionen sitter i från min tid som dekoratör tror jag).

Mamman i reporatget säger att det enda som behövs är planering. Öh?

hockeyfrilla

Ja, alltså långt neråt och bakåt, och stubbat uppepå.

Igår glömdes en nål i mitt huvud. En nål som var till för avslappning. Idag, när vi firade Disa, och jag skulle gå hem (eftersom vi firade hos Tomas), måste jag ha varit i någon sorts total avslappningsfas. Plötsligt såg barnens storebror Joakim vild ut i ögonen. Sen började det lukta himla äckligt.
Jag hade böjt mig ner för att ta upp cykellysen ur min väska. Väskan står på en pall. Alla firare stod i hallen och var i olika stadier av påklädning. Joakim och hans fru Ulrika sätter på sig skor, respektive talar i telefon om vilken krog som är bäst på Kungsholmen. Pappa och Eivor berättar att de ska på julbord och något om Robert Wells, 5 tonåringar leker med Albus (hund). Tomas är glöggfryntlig. Frans spela gitarr (Björnes Magasinlåten). I ett och samma andetag och bentag far Jocke fram som ett jehu och börjar slå vilt på mitt huvud.

Ovanför mitt huvud fanns alltså en liten, liten värmeljushållare...
Väntar med skräck på tredje gången gillt.

Ps. Har friserat håret mitt uppepå huvudet med nagelsax.