flitbidrag tack!

Snart dags att börja skriva på c-uppsatsen. Vet inte riktigt varför jag har sånt förskräckligt motstånd? Det känns lite grann som kejsarens nya kläder, uppfinna hjulet för 24:e gången eller som ett högst påtagligt spel för gallerier. Lärare ska forska mer. Penningar finns att inhyssta för hugade. Vi snackar många miljoner nu. Jag fastnar ånyo i att jag inte förvånas så mycket längre. Det är sorgligt. Eller det är klart att jag förvånas över sakers beskaffenhet, kulturministrar och brist på empati t ex. Men, i skolans värld, icke!
Så vad ska jag skriva om? Funderar på allt möjligt... men inget känns vidare värst skojigt... inget som jag direkt känner att jag vill "forska" om och på. Jag vill förvånas över något i skolans värld. Annars är det väl inte mödan värt att forska? Kanske, med lite tur, kan man ändå få flitbidrag för sin insats?

det är nog någon annans fel!

-Det är inte mitt fel!
Alla ungdomar jag träffar kommer då och då eller titt som tätt för sent. Det är ett riktigt aber att ha morgonlektioner. Min skola har riksupptag, och därmed många elever som inte bor hemma längre. Eller... ja, hm, ibland spelar det väl ingen roll var de bor, sent kommer de i alla fall. Jag har börjat betygsätta "det-var-inte-mitt-fel" kommentarerna. Jag tror att det är ungefär samma svar en dörrvakt, som ber om legitimation får. Eller en tobakshandlares. OK! Jag har hört den förr.
- Ahmen, det var is på spåret mellan Tierp och Uppsala.
- En tjej ramlade ner på spåret... du kan säkert läsa om det i tidningen i morgon.
- Klockan ringde inte.
- Mamma är bortrest.
- Min flickvän hade sovmorgon... etcetera, etcetera i all evinnerlighet.
OK! OK! jag har hört dem förr. Kom med något nytt, något jag inte hört förr. Please!
Efter 18 år är jag ganska luttrad. Jag är lite arg att inte mycket förvånar mig numer. Man borde förvåna sig lite oftare. Faktiskt. Idag fick jag ett svar jag aldrig fått förr. Nä, det var ingen sen buss, ingen isigt tågräls... nä, svaret renderade en av förstaplatserna och således ingen anmärkning om sen ankomst (jag vet, visst är jag hemsk?).
- Hej Ludde. Kul att du gästar!
- My, jag måste prata med dig.
- Jaaa, utanför eller?
- Nej, det går bra här... vet du?
- Nä.
- Jag är sen, för jag har blivit såååå himla kär! Hon är så söt. Jag hade inte hjärta att väcka henne. Hon låg så himla skönt på min arm.
Ja, vad säger man? Ludde är 18 år och en dökär goth. Jag har aldrig hört en underbarare förklaring till sen ankomst. Självklart fick frånvaron bero. För det är så himla skönt att få bli lite förvånad ibland.

lite våld löser mycket

Varför tror förpackningstillverkare att förpackningsöppnare behöver bruksanvisning?
Just på själva uppackandet av varan i förpackningen.
Mjölk till exempel: Riv ända hit + en pil som visar rivvägen.
Ostar som man köper färdigpackade har en liten bökig flik där det står: öppna här.
På många frysförpackningar står det: klipp här, återförslut där. Ja, och sen pilar och flinka fingrar som visar i bildsvit hur det hela går till. Vik och riv längs perforeringen står det på mitt lönebesked. Riv hela vägen, uppmanas jag! Texten är även tryckt på danska, för säkerhets skull. Jo, det vore ju himla synd om man inte fick upp det med sax, eller våld förstås. Inbrottssäkra ostförpackningar går även bra att öppna med tänderna kan jag meddela. Och... just by the way, får folk med annat etniskt ursprung sina lönebesked på svensk/danska? Hur sjutton bär de sig åt för att öppna då? Eller är det bara svenskarna som är korkade?

n-e-j!!!

Visst är det OK, att bli arg. Det blir nog var och en lite till kvinns och mans. Men, när ilskan och elakheten följer med dig en hel dag. Går där hand i hand, och vägrar att vika hädan. De dagarna är bara, liksom, elaka rakt av. Då kan jag känna mig som en riktigt elak, sur och grinig kärring, eller varför inte surpitt.
De flesta föräldrar uppfostrar sina barn. För vissa går det bra, för några inte. Det är de där inte-barnen, (finns även i fullvuxen modell) som skapar elakheter hos mig. De som inte begriper. Som möjligen blivit fostrade. Någongång. Innan föräldrarna gav upp. Först blir jag ledsen. Sen lirkar jag. Sen vänder jag ut-och-in på mig, slår dubbel knorr med trippel axel och sartomotal. Och, ändå fattar de inte att de gjort något heltokigt. Sist blir jag förbannad.
Igår hade jag så mycket ilska och elakhet med mig hem efter jobbet. Det osade om mig. Tänkte skriva något argt och elakt, men kom av mig, jag tänkte att det nog mest var synd om vissa människor.
Upprinnelsen till ilskan är följande:
Jag tog beslutet att säga NEJ igår! Måttet är rågat, skäppan är full, det är nog med lögner och bortförklaringar.
Många vet dock inte vad det betyder. Nejet alltså.
Jag tillochmed frågade vad personen i fråga inte förstod. (välj skolan eller sängen)
- Är det N:et, E:et eller J:et... eller hela konceptet du inte förstår?
- Öh, vadårå, jag står för min frånvaro.
Som en merit liksom.
Ponera att dessa personer i framtiden säger till chefen:
- Alltså jag står för att jag var trött och hemma igår.
Varför i himlens namn ska jag vända mig utochin för någon som egentligen inte vill ha min hjälp?

elakt

Det är inte snällt att vara elak mot dem som inte kan försvara sig. Det är väl aldrig direkt trevligt med otrevliga kommentarer och uttalanden. Så i morgon ska jag vara snäll hela dagen... kanske inte iklädd rosa fluff. Men. Snäll och trevlig mot min omgivning.

bakiskatter

Finfrämmandet har åkt på teaterföreställning i Stockholm. Jättekul att ha fått rå dem en stund. Vi lade oss inte speciellt sent i går. Katterna gjorde sitt bästa (och lyckades nog), att charma väninnorna. Sushi, vin, babbel och bubbel intogs.
Jag tror inte någon var speciellt trött i morse. Däremot undrar jag just nu, så här dagen efter kalset, kan djur bli bakis? De dricker ju bevisligen inte en droppe alkohol, om ingen smygbjöd under bordet förstås. Från det gästerna gick ut genom dörren, vid 13-tiden idag, har kissarna legat som klistrade på mig i soffan. Lyfter knappt på ögonen och ser förskräckligt sega ut när de tittar upp en liten mickrosekund. De äter lite halvhjärtat, bälgar i sig vatten och kattmjölk (tack Udda!) och går sedan bums tillbaka och sover. Typiskt bakisbeteende om någon frågar mig!

lightvarianten?

När jag åker hemifrån på morgonen glömmer jag nästan mig själv. Allt som oftast glömmer jag, ( nästan självklart) cykellysen, snus, plånbok och jobbnycklar. Ja, ja, glömma bort saker kan väl de flesta göra. Hoppas jag. Jag glömmer sånt jag tidigare alltid kom ihåg.
- Var har jag nu lagt tygsaxen, boken, glasögonen, solglajorna, tandborsten?
Förr visste jag att jag alltid lade grejorna på ”ett bra ställe”. Sen kanske jag inte hittade det braiga stället alla gånger, men det är ju en annan femma. Jag hade ändå koll på att jag lagt dem någonstans.
När jag handlade mat igår glömde jag att ta med mig kassen (jo, jag hade packat den) från butiken. Förmodligen tyckte jag att jag hade tillräcklig packning ändå. Halvvägs hemma kom jag på min miss, vände om och hämtade kassen. Kom på att jag skulle köpa snus också. Betalade och tackade än en gång för mig. Väl hemma hittar jag inte snuset. Simon hittade det senare bakom vattenkokaren i köket. Det jobbiga är att det liksom inte ens ringer en klocka när jag väl hittar prylarna. Jag har absolut inte en susning. Känner mig som om jag har fått altzeimers light, som i stormsteg verkar övergå till mediumvarianten. Dessutom är jag lätt förståndshandikappad efter klockan nitton noll noll.
Får man skylla på vädret så gör jag det.
Andra människor och deras saker håller jag dock både ordning och reda på. Märkligt.

nyårslöfte

Nu har jag bestämt mig.
Nä, inte för att ha en vit månad eller ens en vit vecka. Inte heller ska jag inhandla gymkort. Jag tänker nog inte ens försöka bli en bättre människa... heller. Samt att jag tänker försöka att inte fundera så himla mycket över vad jag ska bli när jag "blir stor". Nix pix! Jag har ältat runt tankarna länge nu.
- Nä, men så kan man väl inte göra? Bara så där... heller!
- Johorå, kan man visste!
Så får det bli! Det känns nästan lika jobbigt som det var att sluta betala kårleg.
Jag ska verkligen sluta stressa. Vem fan blir lycklig av att jag cyklar i hundranittio genom stan till jobbet? Ingen! Cyklar jag i normaltempo kanske jag får starta typ 2 minuter tidigare. 2 minuter! Jag ska sluta att göra alla tråkiga saker först (bara för att komma ner till botten, och få börja med de roliga sakerna sen). OBS! Jag kommer aldrig ner till botten. Om jag någon gång gör det, är jag alldeles för utpumpad för att orka göra något kul sen. Träna är bra, nyttigt också... men kul? Nja. Så vari ligger mitt drastiska beslut? Jo, jag har sagt upp mitt autogiro på gymet. Jag ska bli totalt luststyrd nämligen. Jag tänkte inte sluta träna heller. Inte direkt i alla fall. Men, jag tycker att gymet bara har blivit en sak till som jag måste. För att få göra något kul efteråt. Jag ska dansa mer och kanske, kanske gå på yoga. Bara dansen är bokad. Det ger energi och den kick jag vill få ut av träningen. Så bye-bye Nautilus nu slutar jag och jag tänker inte ens diska först.

på begäran

Eftersom varken Torgnysdotter eller Albis använder sina rosa röster...
De står inte still så långa stunder! Och jag undrar över varför de ser så stora ut på bild? Rutan och Sci är ca 15 cm långa och kanske så där 15 cm höga. Jag kan lätt hålla dem båda i mina kupade händer.

äntligen hemma!

Jag fick aldrig direkt någon känsla av att vara norrut. Fort gick det, och på flygplatsen blev jag milt sagt uppbunden. Sci och Rutan snodde sig runt både min kropp och mitt hjärta. Oj, så söta! Oj, så skojigt! Känner mig som ett fån när jag springer omkring med ett snöre, med mojäng i änden. En glad fåne. Det är faktiskt nöjsamt.
Simon ligger med ett löjligt flin på golvet, med två pyttesmå kissar klängande och hängande omkring sig. Det ser rätt skojigt ut, han är inte direkt en liten man. Nu sover småmonstren, och jag känner mig som en småbarnsmamma igen. Man får passa på att göra något annat än gulla medan de sover.

första utrop: luleå nästa!

Kattsand, lådor, spadar, mat, selen, skålar och kattresbag inköpt. Check. Flygbiljett - check. Busstider - check. Terminal 4 - check. Själv känner jag mig inte ett dugg - käck.
Åh, hjälp, jag har resfeber! Jag avskyr att flyga, och nej, jag tror inte vingarna ska ramla av. Jag bara tycker att det är jobbigt. En gång ramlade de gula syrgasmaskerna ner. Sen hängde de där och dinglade framför näsan ända till Malmö. Fast man behövde inte använda dem. En annan inrikesflygning var fruktansvärt skumpig och jävligt obehaglig. En flygvärdinna slogs medvetslös av kringfarande bagage.
Nu har jag i alla fall stålsatt mig med anledning av två söta kattungar. Till Luleå bär det således iväg i morgon. Ja, äntligen. Hm, mja, hrmpf jag trodde att jag skulle vara mindre fnoskig. Faktiskt. Lite som gammelmormor sa: Vill man va fin, får man lida pin. Fast mer i betydelsen: vill man ha det, får man ta det (onda med det goda typ). Jag djupandas och tar ett glas vin.

livstid

Så här på årets första skälvande dagar har min farmor gått ur tiden. Hon skulle blivit 95 år i februari. Piggögd och ständigt stickande eller lapptäcksvirkande söta Aina. Hon vägde modiga 120 kilo, gillade att ta en hutt till midsommarsillen och lästa gärna deckare. Min syster och jag skulle gått dit i går... men eftersom vi var så trötta, gjorde vi inte det. Hur mycket får man lov att gräma sig?
Om jag får tro något, så hade hon bestämt sig. Aina var pigg och vaken i huvudet, hennes Pelle har varit död sen tidigt 60-tal. Jag träffade aldrig Pelle. Jag hoppas och tror att Aina och Pelle träffas någonstans, helst i himlen. Hej då Aina, du är i hjärtat bevarad.