fredag, mars 28

enåfemtionioåenhalv

Oj, är det inte svårt att gå? Sa en dam till mig en gång för 100 år sedan. Damen undrade över mina fötter mitt på Stora torget i Uppsala. Hon talade högt. Det kändes som om alla som väntade på bussen kollade in mina fötter. Vad hon menade var att mina fötter var så små, så det borde tydligen vara svårt att gå på dem. Fötterna. Jag svarade att jag aldrig tänkt på det, och att det skulle se roligt ut om jag hade typ storlek 42 till min längd.
Igår träffade jag en person som undrade om det inte var jobbigt att arbeta med gymnasister. Enligt personen ifråga borde det mest jobbiga vara att jag var så kort. För alla ungdomar är ju så långa nu för tiden!
- Hur kort är du egentligen?
För det mesta frågar väl människor möjligen varandra hur långa de är? Ovan nämnda person hade även läst att korta människor inte togs på allvar. Ahmen, va fan! Jag måste tillstå att jag aldrig någonsin haft svårt att gå på grund av storleken på fötterna. Jag har heller aldrig känt att jag inte blir tagen på allvar för att jag inte är typ enåsjuttitvå. Man kan ha pondus, trots att man inte är stor, lång eller kliver omkring i 42:or.
Det enda jobbiga är att det nästan aldrig finns roliga skor i storlek 35. Barnavdelningsdojjorna är helt klart tristare än vuxenskor. Det braiga är att man kan köpa juniorstorlekar på träningsskor, typ en hundring billigare än på vuxenavdelningen!

onsdag, mars 26

brunabönor

En förvirrad äldre dam stod i gången på ICA, hon stod i den gången där det finns gula ärtor, gryn och mjöl och sånt.
Hon muttrade och höll sig i rullatorn, samtidigt som hon tittade i ett fyrkantigt förstoringsglas på hyllraderna.
Hjälpsamma Svensson (jag) skred naturligtvis in till damens räddning (ha!). Jag frågade om jag kunde hjälpa till på något vis. Oj, det skulle jag inte gjort. Visade det sig.
- Jag ska ha bruna bönor!
Jag tittade i hyllorna och pekade på brunabönorpaketet.
- Här, varsågod.
- Gå gren, vadå gå gren? Det här ser inte ut som bruna bönor! Gå gren... #mutter#
- Hm, men det är bruna bönor. Det är bara en ny förpackning.
- Gå gren, gå gren, vafölla påfund ä nu dä? #hytter med näven som håller i förstoringsglaset#, jag ska säga fröken att på min tid kokte vi bönor med fläsket å då var det en annan förpackning.

Nu passade jag på att smita min väg eftersom min telefon så påpassligt ringde. Kände mig nästan lite rädd för den nu mycket ilskna tanten.
Ickehjälp är vad gamlingar i butik mår bäst av. Tror jag.
GoGreen är säkert jättebra. Men, man ska inte försöka sig på konsten att uttala det på engelska för tanter med rullator, förstoringsglas och ett stycke fläsk i korgen.

lördag, mars 22

väder


Så var det dags igen. Precis när man trodde att det var vår, krokusar utanför i rabatten och mössorna undanstuvade, då kommer den med besked. Snön. Utanför mitt fönster yr den.
Farmor sa alltid: "den ska ner någon gång". Snön alltså. Enligt farmor fanns det någon form av snö- och regngaranti. Inget mer med det på något vis. Snö och regn fanns på något sätt alltid "där uppe någonstans", förr eller senare skulle den liksom ned. Ibland är jag böjd att tro henne. Eller förresten tro och tro. Det är ju alltid samma sak. Precis när man nästan är helt säker på att man vet "nu är det vår, tjoho"... så blir det alltid vinter.
Eller: I år blir det en riktig kanonsommar, för det har en tysk gubbe förutspått. Nix, för då ska regnet ner, eftersom vårt grundvatten annars blir för lågt (enligt farmor alltså).
Jag ägnar denna snöiga dag i tvättstugan. I morgon ska jag åka spark hemma hos mamma.

onsdag, mars 19

stackars...

... katterna.
I dag har de varit hos veterinären och blivit kastrerade (säger man så om tjejkatter också?). Alldeles vingliga och trötta. Hu, vad hemsk man känner sig. Jag hade samma känsla i magen som när Disa var bebis idag. Som om man luras och är elak med flit. På något vis. När de rullade iväg Disa, in på operation, och man inte fick följa med. Usch. Jag gråter nästan bara jag tänker på det.

Jag har svårt att mottivera mig till att skriva uppsats, rätta prov och ringa till naprapat (som är det senaste budet i slaget om mina fötter). Men allt ligger i min privata hårddisk uppe i huvudet... så snart så...
bara katterna blir piggare, vädret bättre, sommaren kommer, barnen blir äldre...

onsdag, mars 12

verkligt fula skor


- Ja, hallå, det är My.
- Hej, det här är sjukgymnasten. Hur är det? 
- Som vanligt.
- Jag har hört att man kan testa masaiskor för din typ av problem. Sök på Eniro. Sen kan du höra av dig om det funkar eller inte. Ja hej då. Tänk positiva tankar om fötterna.

Masaiskor? Att Masaier är ett stolt folk i östra Afrika, det visste jag, men vem visste att de klev omkring i specialgjorda skor? Jag blir gärna en masaiwarior. Men, detta påfund med skorna... nä, det vete tusan. Skorna ska, enligt försäljarna, bygga på att gå barfota! Hur då? Har man skor på sig är man inte barfota. Masaierna har traditionellt gått barfota. Därför kallas skorna även MBT-skor - Masai Barefoot Technology.
Tycker mig ana en viss likhet med andra fula skor från sent 70-tal, fast då hette de KNULP och var utformade efter indianfötter.
Lika fula. Lika dyra.
Jag tycker att 2.900:- är på tok för mycket att betala för att vara på jobbet.

lördag, mars 8

gå vidare...

... i livet.
Studera till begravningsentreprenör.

Hur kommer man på att man vill bli begravningsentreprenör? När jag bläddrade i dagens tidning, 8 mars, den internationella kvinnodagen, fick jag syn på en annons. Annonsen manade hugade att söka till en ettårig utbildning i yrket. Heltid.
Fördomar?
- Ja.
När jag tänker närmare efter, har jag nog någon typ av Wild-Westbild av yrket. Det är alltid en man. Han är smal och vesselaktig, lite lismande och gråaktig. Han bär hög cylinderhatt och egenhändigt knuten kravatt. Han far ständigt runt med ett måttband i högsta hugg. Mäter presumtiva kunder på längden och bredden. En man som nog ärvt yrket efter sin far.
Det har aldrig slagit mig att man ska studera till yrket. Än mindre att en kvinna ska söka sig till till detta skrå.
Det är verkligen omodernt med fördomar, ändå när jag dem.

tisdag, mars 4

slutsålt

Att vara nasare tar på krafterna. Himla cyklande och paketerande. Bussgods tur och retur nu och då, postens inlämningsställe på ICA... många pedaltramp senare. Jo, visst har jag tjänat en del på bråte. Men jag tror inte jag orkar städa i källaren igen, på ett tag.
Ämnet på examensarbetet har blivit godkänt, nu ska jag "bara" leta lite relevant litteratur. Skönt att de inte sågade min idé jäms med fotknölarna. Så fredagar framöver kommer jag att sitta och svära över skitprogrammet Neo-office... för jag kan inte få in fotnötter i InDesign.
Men med pengar på fickan och OK från handledaren, känns livet ändå en aning rättvist.