Under de dagar jag haft ledigt, och egentligen borde organisera i röran efter alla omflyttningar, har jag erkänt för mig själv att jag verkligen inte kan motstå en familjefilm. Det hela började nog egentligen för många år sedan. Eh, fast då hade jag ju ungarna som förkläde. Nu pimpar jag en byrå. Framför TV:n och kan absolut inte slita mig från rätt dravliga historier. Ofta är det vuxna som inte är så bra på att vara föräldrar, ofta visar barnen dem vägen. Fantasi och magi är också favoritingredienser. Rätt usla skådespelarinsatser stör mig inte nämvärt. Blir märkligt gråtmild för ingen anledning alls. Sluten i familjefilmerna är ofta sedelärande, metaforiska och lyckliga. Såklart. Jag älskar lyckliga slut! Kanske inte så vidare värst djupsinnigt eller intellektuellt. Den här ledigheten har jag kollat på: pappor som blir tomtar och pappor som kommer på att det finns en fantasivärld. Magi med Harry Potter, tecknade filmer typ Dancing feet om en dansande pingvin som räddar alla andra pingviner, en Mary Poppinsliknande film... jag fastnar totalt.
Slutet gott, allting gott.