ahmeeh

Det är sällan jag blir riktigt arg, men när jag blir det blir jag verkligen arg. Eftersom jag haft ryggskot och varit allmänt krasslig är jag möjligen extra känslig. I går natt hade jag därför pluggat in öronproppar, tagit sömntablett och verkligen var i behov av obruten sömn, vad händer? Jo, klockan 6.49 ringer det hårt på dörrklockan (hårt som i öppna-för-i-h-e). Ut med pluggarna och på med morgonrock, tankarna far: det måste hänt ungarna något (borde inte lämnat dem, de är i fara - fritt från Djungelboken). Polisen är här. De nyligen utbytta dörrarna i min trappuppgång är utrustade med kiköga. utanför står en äldre man i ful jacka.
Äh, jag öppnar inte, det är säkert någon som är från Jehovas, tänker jag.
Då plingar det en gång till (glöm inte klockslaget). Så jag öppnar en glipa. Gubben, som den äldre mannen transformerats till, bligar närsynt på mig och utbrister: Oj, jag har ringt fel! Jag: Arghhh! Tack för den.
Nu är det jag som börjar lobba för portkod i föreningen.

när jag blir stor...

Jo, tack jag vet... jag är stor, eller i alla fall vuxen, trots mina år och alla vuxengrejor jag gjort vet jag fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Det är just det där att vara trygg och veta att man valt rätt jag saknar, tror jag. Min folkbildande gärning tycks mig vara ett mindre lyckat val i dagsläget (veckoläget, månadsläget, årsläget).
Att behöva ha så många klasser/grupper (14 stycken med ca 15-22 individer i varje, som ska få synas, komma till tals och förhoppningsvis få både feedback och vettiga uppgifter) och 6 olika ämnen på schemat är mig övermäktigt. (Bara att lära sig ungefär 280 nya namn är näst intill ett heltidsjobb.) Heta tips mottages tacksamt.

Ps. Kanske är jag extra gnällig idag eftersom torsdagen inte har någon inplanerad lunch. Hällde ut den koppen kaffe jag hann hämta på iPaden.