Jag önskar att jag hade kronisk hälsa. Min ohälsa är inte av dödlig natur. Men om någon, någon gång trampat på en spik, en sticka, ett häftstift kanske haft skoskav... så känns det varenda steg jag tar. Klart jag inte dör, men det gör förbannat ont!
När något övergår till kroniskt från att ha varit svårbehandlat, släpper alla instanser liksom taget. Förmodligen med devisen: om det är kroniskt kan vi ändå inte göra något, alltså gör vi inget, ringer inte när vi lovat och sjukskriver inte. Skillnaden för mig är att i går arbetade jag halvtid med inflammation i fötterna, i dag jobbar jag heltid. Samma, samma liksom. Har funderat vidare på behandlingen med tigerbalsam, tror det hjälper ungefär som alvedon om man har blindtarmsinflammation? Lite kvackartips kan jag tycka, jag har nämligen redan testat. Flera gånger. Jag har typ haft 20 år på mig att bli expert på mina fötter sirrni! Det nya tipset var att gnida hårt. Då funkar det nog. Säkert.
Om jag alltså råkar ut för en kronisk åkomma, är jag liksom frisk, för ingen kan ändå hjälpa mig? Logiken är helt klart lysande. Håll folk i arbete tills de stupar... och då kan vi gott skylla oss själva.
3 kommentarer:
Men snälla någon, finns det inget du kan göra? Tycker du ska vända dig till Sofiahemmet om det inte funkar någon annanstans. Det lär finnas en och annan trollkarl där.
Själv har jag brutit foten och ligger hemma hela december, vi kan väl höras på telefon snart, vi fotfolk.
Vad säger du!? Har du brutit en fot? Fy så dumt. Kanske är det smittsamt med fotfel? Simon har också fått döont i en fot. Så nu linkar vi ihop. Jag har gråtit klart nu, så vi hörs absolut snart.
jag tycker du ska byta doktor, och tjata ihjäll, inte vara så duktig patient, man ska vara jobbigt och knällig för att de ska lysna på oss. skött om dig, hoppas gör mindre ont.
Skicka en kommentar