Kallt som sjutton och cykelväxlarna har fryst ihop. Det blir som att cykla i deg och uppförsbacke, fast kallare. Eftersom växlarna var nedfrusna redan i lördags, fick jag den geniala idén att åka med Simon till skolan. Simon kommer hem samma tid som jag normalt brukar åka iväg på morgonen. Jag skriver normalt eftersom jag faktiskt är helt sjukskriven från idag! Ha-ha framförhållning liksom. Jag for alltså med bil till jobbet, där stressade jag halvt ihjäl mig för att skriva ut en helsikes massa uppgifter, göra två som jag inte hade på pränt utan brukar köra muntligt samt träffade en av vikarierna. Sen skulle jag alltså ta bussen från skolan för att hinna till sjukhuset till 13.00. Byta buss inne i stan trodde jag var en baggis. Icke. För det första är det helt rörigt, eller som ungarna skulle sagt: helt jäla random, för de bygger ett sjutusans-stort-jäkla-resecentrum, sen hade alla bussar fått nya nummer och så stannade den långt utanför sjukhusområdet. Det tog drygt 1 timme! Att promenera kanske på sin höjd skulle ta 40 minuter i såsigt tempo. Heja kommunaltrafiken!
När jag skulle hem, efter att ha försökt mig på en avslappningsövning, övervägde jag stark att ta en taxi. Det var bara min jultunna plånbok som hindrade mig. I morgon blir det cykel trots att den är frusen. I hate bussar. Det kom jag på igen. Det är ju därför jag cyklar.
1 kommentar:
Silken odisé! Men du berättar det så roligt! hehe
Skicka en kommentar