scenskräck

Jag tror att man kan likna mitt jobb med en skådespelares, fast inte lika glammigt då. Jag har så´n sjuk ångest innan alla elever är på plats. Jag förstår verkligen inte hur jag ska få ihop det. På riktigt. Jag glömmer allt och lite till. Simon säger att det ju är samma sak vareviga år. Konstigt hur hjärnan är funtad? Jag tycks alltid glömma föregående års ångest inför skolstart.

Sen är det ändå alltid dags för föreställning. Hur mycket man än stretar emot så kommer den där stunden när scenen ska äntras och alla ska tycka att det är en bra pjäs och att föreställningen nog kommer att bli minnesvärd. Nu kanske jag drar för stora växlar och paralleller. Eller inte. När jag väl gör entré är det skit det samma om jag är förkyld, har ont eller är toknervös... orden kommer till mig och jag minns precis vartenda ett av dem! The show must go on. Eleverna skrattar och nickar. De tror på det jag säger. Tror jag alltså, man kan liksom se det i ögonen på dem. Det är en liten belöning i sig när de försöker vara kvicka och man direkt kan svara. Jag skulle platsa på vilken cirkus som helst, eller förmodligen även på Dramaten. Balansakten jag genomför är så otroligt viktig vid det första mötet. Inga snedsteg får begås. Med dödsförakt ska man få 16-åringar att vilja gå på teatern igen i morgon! Du ska helst vara skärpt, rapp, påläst och utstråla en sjuhelvetes pondus. Jag fixar nog det här i år med. Kanske. Om jag slipper göra något annat än vara i klassrummet. Jag har rutin det märker jag ju. Efteråt. 

Ps. Det enda man som lärare har är sin kunskap och sin person. Gillar inte eleverna dig som person kan du vara hur duktig som helst på dina ämnen... du är rökt så det dånar om det. På gymnasiet i alla fall. Och, by the way, är min hårddisk dödförklarad, tappkranen oåterkalleligt i sin, en helvetes massa års uppgifter, kursplaner och listor bara borta.