bara ytterst konfunderad.
Jag ska fylla 50 år om några veckor. F-e-m-t-i-o. Det är ungefär lika konstigt som att bli påkörd i trafiken. Det händer andra, inte mig. Det är väl bara föräldrar som fyller femtio? Ja, och möjligen några avlägsna släktingar. Nix, inte längre! Nu är det snart min tur. Det värsta var när någon sa: Jaha, du når zenit nu? Middagshöjd liksom. Bara kvällsmaten kvar typ. På TV säger de att ålder bara är ett nummer. Jo, förvisso. Jag sticker aldrig under stol med min ålder, varför då liksom? Mina elever i skolan blir alltid superförvånade när jag faktiskt svarar på frågan om min ålder. En sifferkombination som trots allt känns en aning besvärande. Vem vill bli en ”gammelgädda”, ”femtiotaggare”, eller ”leopardtant”?
Dessutom har jag börjat tänka i banor som ”hjälp, det här kan jag ju inte ha på mig längre”. Jamen, jag har ju alltid haft det förut. Jag kommer dessvärre aldrig att bli en fiiiin dam med marinblå skor och snygg dräkt. I högklackat ser jag dessutom ut som en transa. Alltså inte en snygg transa, utan en wannabe transa.
Fast det har varit bra år, de flesta i alla fall.
På min dag är jag ändå inte hemma och firar. Som en sann femtiotaggare av idag orkar jag inte fira med kalas.
