bra att ha?

I dag ska vi åka till pappa och äta kalkon. Nä, vi är inte ett dugg amerikanska, men pappa gör alltid kalkon någon dag mellan jul och nyår. Vi har köpt teaterpresentkort till paps och Ejvor, eftersom de, precis som jag, har alldeles för fullt i källarförråden. På tal om det har Disa och jag tillbringat hela förmiddagen där nere. I källarförrådet. Skridskor, pjäxor och termobyxor. Allt för smått. Nästa vecka åker vi till någon loppis med alla konstiga saker. Som, läs på mina läppar, inte alls är bra att ha. Längre. En sänggavel eller två någon? Eller en kakelskärare kanske? Det finns även 3 uppsättningar bordsben. Vårt förråd är en riktig kalkon.

pytt-i-panna

Aha! Nu förstår jag varför vi i Sverige har uppfunnit pytt-i-pannan. Det är hemskt, men det finns verkligen massor av mat kvar efter helgen. Jag har gjort en hiskelig massa matlådor, samt tvingat hem Frans att hämta dem. Den unge herrn? Jo, han kommer gärna eftersom han är en miljömedveten, samhällsansvarig och ekonomisk ung man.
Jag vägrar slänga mat!
Många i världen har ingen mat alls, jag har överflöd. Jävla pytt-i-panna. Hur fördelar man detta jämt?

gran

Jag har köpt världens minsta gran, den fick plats i cykelkorgen. Sen gick jag ner i källaren för att hämta upp julgransbelysningen. Ähum, den är nog aningen för stor insåg jag. Klas Ohlson får nog ett besök under dagen. Mindre julgransljus behövs.

fredag

I går morse gjorde jag ett av de mer pantade valen i mitt liv. Cykla till jobbet. Inget var plogat och när jag, med två minuter till godo, äntligen kom fram kändes det som om jag varit på ett stenhårt step-uppass. Vilket jag nog, handen på hjärtat, verkligen skulle behöva pallra mig iväg på.
Resten av dagen fikade jag med min klass, tittade på julevent i gallerian, hämtade mina nytryckta kassar, byggde pepparkakshus, gjorde visitkort, köpte en Odd Molly tröja, åt på thairestaurang och var på något som hette ”Görans julshow” på stadsteatern. Ditbjuden av Simons föräldrar. Det var väl inte direkt my-cup-of-tea musikmässigt, men, jag är ju å andra sidan musikanalfabet. Juligt var det i alla fall. I pausen träffade jag Lill-Olle som jobbade i baren och bjöd på välbehövligt vin. I dag ska alla sysaker äntligen börja flyttas över till Disas gamla rum.

Ps. Jag tackade även nej till en skiva med Christers julmusik utan ens tillstymmelse till dåligt samvete. Även an analfabet som jag har begränsningar.

L U C K

Idag var det i och för sig snöstorm, men ändå, 3 elever på plats i tid, 6 sjukanmälda sen ramlade det in 7 till. Den som kom sist kom 10 minuter innan lektionen slutade, dvs 2 timmar och 30 minuter sent. Alla tycker att försovning är en bra ursäkt.
Det verkar som hjärnkontoret lagt ner sin verksamhet hemma hos mig. Ja, och hos alla andra som går eller jobbar i skolan också. Precis som att alla går in för landning och bara inte fattar hur de ska klara några få dagar till. Konstigt.
Kom att tänka på de killar som gjorde lumpen när jag var ung. Det var ett evigt tjat om markan, luckan, kompaniet och det fjärran... MUCK. Jag tänkte nästan göra som militärpojkarna gjorde, ta mitt måttband (jag har många) och klippa av en centimeter om dagen (här börjar jag visst låta lätt desperat) till lovet. Men jag uppfann en annan lösning istället.
LUCK.
Lärar-Utryckning-i-Civila-kläder. Man kan även bokstavera jullov mellan raderna. Lucky me. Livet är gott.

krämpa

Jag har två fötter som inte funkar att gå på som jag vill, och sen har jag en axel som hoppar nästan ur led lite då och då. Den här axeln fick jag en gång i Åre. Bibbos brant tror jag pisten hette. Jag tror också att jag var på väg till after ski på Diplomat eller om det var på Tott. Sådant hade man, i sin ungdom, alltid bråttom till. Sen var det dags igen när barnen var små och vi åkte skridskor. Jag var tagaren. #jaga, jaga# Den gången ville jag nog mest hem för det var kallt på skridskobanan. Platt fall blev det den gången också. En annan gång hade jag vida byxor och sprang för att hinna med en buss... ena foten in i ett byxben... platt fall igen. Bussen väntade. För tre år sedan var det en galen hund som rymde från sin matte, för att inte köra på den med cykeln tvärbromsade jag och flög i dykstil över styret. Blodig på knäna och med armen obrukbar skyndade jag ändå till jobbet. Sen fick jag gå på sjukgymnastik.
Och nu är det dags igen. Den här gången skulle jag dra en kudde rätt bakom huvudet, i soffan. Klonk och axeln hoppade ur och tillbaka. Nu tror de att jag kanske har en spricka i den. Känner mig ålderdomlig.

facit tack!

Alla i Sverige har gått i skolan. Alla har bra och dåliga erfarenheter av sin skolgång. Alla får alltså ha en åsikt om skolan. Hur den ska vara. Hur jag ska vara. Mitt yrke. Lärarens. Ponera att jag skulle tycka så himla mycket om kvantfysikernas jobb, hjärnkirurgernas eller brevbärarnas. Vilket liv det skulle bli. Om mig får alla tycka eller inte tycka.
Inga barn har blivit födda med bruksanvisning. Inga ungdomar har ett facit.
Jag har inget facit.
Som pedagog, och här upprepar jag mig säkert eftersom jag med största sannolikhet skrivit om det här förut, har jag inte några som helst rättigheter. Jag har däremot en hiskelig massa skyldigheter. I dagens skola är inte närvaro ett obligatorium (jo, det är sant!). Som lärare förväntas du ta samma jäkla genomgång vareviga gång en elev bevärdigar infinna sig. Jag får inte sätta IG på en elev som inte varit på mina lektioner mer än 2 gånger på en termin om jag inte först fått elevens underskrift. Hur? De är inte där ju!!!
Jag gillar mitt jobb. Jag älskar att undervisa. Jag brinner för mina ämnen. Men just nu är lärarjobbet mer av allmänkaraktär. Kurator, specialpedagog, utformare av nya gymnasieskolan, syrra, fröken, kontorist, vaktmästare, sakletare, busskortsfixare och stuudievägledare. Kan skolan hajja att jag är bra på att undervisa!!! Jag är ingen vidare psykolog, även om jag är medmänniska. Pappersjox a´la sekreterare är inte min grej. Alls. Jag är sjukt dålig på att veta allt.
Jag är bra på bildämnen. Okey? (plliisss)
Trött intill medvetslöshet. Behöver en julklapp.
Min önskelista toppas av:
Ett facit.
Tack!
Sen är jag nöjd.

Ps. Jag vill inte höra #och vad gör skolan#... jag är människa inte allvetare. Dessutom kanske jag borde byta jobb. Jag orkar inte mer nu.

advent

Utanför mitt fönster är det vacker som ett julkort. Hemma är det inte lika vackert. Fyttlådor och annat som ska fraktas till Frans lägenhet står ostrategiskt utplacerat lite överallt. I morgon har jag lovat skruva ihop den nya bäddsoffan till honom eftersom jag slutar tidigt. Ja, eh, det är ingen direkt uppoffring. Jag är stormförtjust, på riktigt, i att skruva ihop IKEA-saker! Det är nog för att det känns som om man kan bygga något. Att det blir något av alla de där konstiga bitarna och skruvarna liksom. Jag gillade att bygga legoborgar med falluckor också. Ja, för så där 15 år sedan när Frans var liten. Vurmen för byggen består tydligen:). Nu ska jag tända andra ljuset och ta en mandarin.

operation vuxen

Målarfärg, maskeringstejp, vattenkokare och dammsugare... idag har jag hjälpt Frans att måla i den nya lägenheten. Den pyttelilla ettan har precis samma storlek som min första lägenhet. 24km2. Det känns roligt att den unge mannen frågar mig om hjälp... öh, mamma hur ska jag spackla här? Helt plötsligt har alla mina år av måla-om-projekt genererat mig någon form av expertstatus. Inte illa! Några dagar till bor han hemma. Medan färgen torkar. Blandade känslor. Det är ju för operation-vuxen jag försökt fostra mina barn (inte varje dag dock). Men, det gick så fort här på sluttampen så jag har inte vant mig riktigt vid tanken på att ett av mina barn är vuxen på riktigt nu. Disa fyllde 19 i söndags, så nu har jag i alla fall ett år kvar att vara tonårsförälder på. Konstigt. Men just nu är jag handywomen några dagar till.

skriva

Klart det inte är helt torrt på ord och tankar. Men ibland har jag dålig lust för skrivandet. Fast så hux flux kommer lusten tillbaka. Det är nog lite grand som med mitt tecknande, det går i vågor. Det tråkiga med långa uppehåll är att man ofta tar ett kliv bakåt, lite som om man tränar och helt plötsligt bara slutar. När man sedan börjar träna igen måste man jobba på rätt mycket för att nå upp till samma nivå som innan. Precis så är det med skrivandet också. I alla fall för mig.
Födelsedagar, semestrar, ommålningar, flyttar, lussebak, utvecklingssamtal, förkylningar och en främmande kropp (!) mellan två av mina tänder... nu ska jag nog börja skriva lite igen :). Har faktiskt lite abstinens på att klä tankar i
ord.