Jag har aldrig avgett ett nyårslöfte. Åtminstone inte högt. Såklart har jag en massa tankar i huvudet, men det har jag å andra sidan jämt. Varför är det just den här natten som allt ska ske liksom? Flera nyår har jag arbetat på krogen. Rena rama antabuset att se hur knasigt det kan bli med för mycket skumpa, eller vad folk nu petar i sig. Undrar om en del ens visste att de firade nyår?
Några nyår har jag varit den enda föräldern som vägrat mina tonåringar att bege sig ensamma upp till Slottet vid 12-slaget. Ville de gå, fick de gå med mig. Det gjorde de, alltmedan jag fick prata med poliser och skydda ungarnas kompisar från att bli inplockade. Disa och Frans har efteråt sagt att de tyckte det var jättebra att jag var med, inte skämmigt alls, bara skönt. Där ser man!
Förra årets nyår var en av de bästa nyårsaftnar jag haft. Jag fattade verkligen ingenting när vänner, syskon, barn och mina föräldrar bjöd mig kors och tvärs på middagar med eller utan raketer. ”Men du kan ju inte sitta själv på nyårsafton!” Kan jag väl visst! Simon arbetar på nätterna. Så även detta nyår. Jag ska först göra god middag. 6 ungdomer kommer och äter, sen ska de på annat kalas klockan 20.00. Då ska jag säga: hej å puss till man och barn, ta det lugnt, ring om det är något, kör försiktigt.
Efter det ska jag sätta på mig mina nya tofflor och bänka mig i något skönt hörn. Jag har absolut inga problem med att vara med mig. Jag gillar det!
The End