bra att ha?

I dag ska vi åka till pappa och äta kalkon. Nä, vi är inte ett dugg amerikanska, men pappa gör alltid kalkon någon dag mellan jul och nyår. Vi har köpt teaterpresentkort till paps och Ejvor, eftersom de, precis som jag, har alldeles för fullt i källarförråden. På tal om det har Disa och jag tillbringat hela förmiddagen där nere. I källarförrådet. Skridskor, pjäxor och termobyxor. Allt för smått. Nästa vecka åker vi till någon loppis med alla konstiga saker. Som, läs på mina läppar, inte alls är bra att ha. Längre. En sänggavel eller två någon? Eller en kakelskärare kanske? Det finns även 3 uppsättningar bordsben. Vårt förråd är en riktig kalkon.

pytt-i-panna

Aha! Nu förstår jag varför vi i Sverige har uppfunnit pytt-i-pannan. Det är hemskt, men det finns verkligen massor av mat kvar efter helgen. Jag har gjort en hiskelig massa matlådor, samt tvingat hem Frans att hämta dem. Den unge herrn? Jo, han kommer gärna eftersom han är en miljömedveten, samhällsansvarig och ekonomisk ung man.
Jag vägrar slänga mat!
Många i världen har ingen mat alls, jag har överflöd. Jävla pytt-i-panna. Hur fördelar man detta jämt?

gran

Jag har köpt världens minsta gran, den fick plats i cykelkorgen. Sen gick jag ner i källaren för att hämta upp julgransbelysningen. Ähum, den är nog aningen för stor insåg jag. Klas Ohlson får nog ett besök under dagen. Mindre julgransljus behövs.

fredag

I går morse gjorde jag ett av de mer pantade valen i mitt liv. Cykla till jobbet. Inget var plogat och när jag, med två minuter till godo, äntligen kom fram kändes det som om jag varit på ett stenhårt step-uppass. Vilket jag nog, handen på hjärtat, verkligen skulle behöva pallra mig iväg på.
Resten av dagen fikade jag med min klass, tittade på julevent i gallerian, hämtade mina nytryckta kassar, byggde pepparkakshus, gjorde visitkort, köpte en Odd Molly tröja, åt på thairestaurang och var på något som hette ”Görans julshow” på stadsteatern. Ditbjuden av Simons föräldrar. Det var väl inte direkt my-cup-of-tea musikmässigt, men, jag är ju å andra sidan musikanalfabet. Juligt var det i alla fall. I pausen träffade jag Lill-Olle som jobbade i baren och bjöd på välbehövligt vin. I dag ska alla sysaker äntligen börja flyttas över till Disas gamla rum.

Ps. Jag tackade även nej till en skiva med Christers julmusik utan ens tillstymmelse till dåligt samvete. Även an analfabet som jag har begränsningar.

L U C K

Idag var det i och för sig snöstorm, men ändå, 3 elever på plats i tid, 6 sjukanmälda sen ramlade det in 7 till. Den som kom sist kom 10 minuter innan lektionen slutade, dvs 2 timmar och 30 minuter sent. Alla tycker att försovning är en bra ursäkt.
Det verkar som hjärnkontoret lagt ner sin verksamhet hemma hos mig. Ja, och hos alla andra som går eller jobbar i skolan också. Precis som att alla går in för landning och bara inte fattar hur de ska klara några få dagar till. Konstigt.
Kom att tänka på de killar som gjorde lumpen när jag var ung. Det var ett evigt tjat om markan, luckan, kompaniet och det fjärran... MUCK. Jag tänkte nästan göra som militärpojkarna gjorde, ta mitt måttband (jag har många) och klippa av en centimeter om dagen (här börjar jag visst låta lätt desperat) till lovet. Men jag uppfann en annan lösning istället.
LUCK.
Lärar-Utryckning-i-Civila-kläder. Man kan även bokstavera jullov mellan raderna. Lucky me. Livet är gott.

krämpa

Jag har två fötter som inte funkar att gå på som jag vill, och sen har jag en axel som hoppar nästan ur led lite då och då. Den här axeln fick jag en gång i Åre. Bibbos brant tror jag pisten hette. Jag tror också att jag var på väg till after ski på Diplomat eller om det var på Tott. Sådant hade man, i sin ungdom, alltid bråttom till. Sen var det dags igen när barnen var små och vi åkte skridskor. Jag var tagaren. #jaga, jaga# Den gången ville jag nog mest hem för det var kallt på skridskobanan. Platt fall blev det den gången också. En annan gång hade jag vida byxor och sprang för att hinna med en buss... ena foten in i ett byxben... platt fall igen. Bussen väntade. För tre år sedan var det en galen hund som rymde från sin matte, för att inte köra på den med cykeln tvärbromsade jag och flög i dykstil över styret. Blodig på knäna och med armen obrukbar skyndade jag ändå till jobbet. Sen fick jag gå på sjukgymnastik.
Och nu är det dags igen. Den här gången skulle jag dra en kudde rätt bakom huvudet, i soffan. Klonk och axeln hoppade ur och tillbaka. Nu tror de att jag kanske har en spricka i den. Känner mig ålderdomlig.

facit tack!

Alla i Sverige har gått i skolan. Alla har bra och dåliga erfarenheter av sin skolgång. Alla får alltså ha en åsikt om skolan. Hur den ska vara. Hur jag ska vara. Mitt yrke. Lärarens. Ponera att jag skulle tycka så himla mycket om kvantfysikernas jobb, hjärnkirurgernas eller brevbärarnas. Vilket liv det skulle bli. Om mig får alla tycka eller inte tycka.
Inga barn har blivit födda med bruksanvisning. Inga ungdomar har ett facit.
Jag har inget facit.
Som pedagog, och här upprepar jag mig säkert eftersom jag med största sannolikhet skrivit om det här förut, har jag inte några som helst rättigheter. Jag har däremot en hiskelig massa skyldigheter. I dagens skola är inte närvaro ett obligatorium (jo, det är sant!). Som lärare förväntas du ta samma jäkla genomgång vareviga gång en elev bevärdigar infinna sig. Jag får inte sätta IG på en elev som inte varit på mina lektioner mer än 2 gånger på en termin om jag inte först fått elevens underskrift. Hur? De är inte där ju!!!
Jag gillar mitt jobb. Jag älskar att undervisa. Jag brinner för mina ämnen. Men just nu är lärarjobbet mer av allmänkaraktär. Kurator, specialpedagog, utformare av nya gymnasieskolan, syrra, fröken, kontorist, vaktmästare, sakletare, busskortsfixare och stuudievägledare. Kan skolan hajja att jag är bra på att undervisa!!! Jag är ingen vidare psykolog, även om jag är medmänniska. Pappersjox a´la sekreterare är inte min grej. Alls. Jag är sjukt dålig på att veta allt.
Jag är bra på bildämnen. Okey? (plliisss)
Trött intill medvetslöshet. Behöver en julklapp.
Min önskelista toppas av:
Ett facit.
Tack!
Sen är jag nöjd.

Ps. Jag vill inte höra #och vad gör skolan#... jag är människa inte allvetare. Dessutom kanske jag borde byta jobb. Jag orkar inte mer nu.

advent

Utanför mitt fönster är det vacker som ett julkort. Hemma är det inte lika vackert. Fyttlådor och annat som ska fraktas till Frans lägenhet står ostrategiskt utplacerat lite överallt. I morgon har jag lovat skruva ihop den nya bäddsoffan till honom eftersom jag slutar tidigt. Ja, eh, det är ingen direkt uppoffring. Jag är stormförtjust, på riktigt, i att skruva ihop IKEA-saker! Det är nog för att det känns som om man kan bygga något. Att det blir något av alla de där konstiga bitarna och skruvarna liksom. Jag gillade att bygga legoborgar med falluckor också. Ja, för så där 15 år sedan när Frans var liten. Vurmen för byggen består tydligen:). Nu ska jag tända andra ljuset och ta en mandarin.

operation vuxen

Målarfärg, maskeringstejp, vattenkokare och dammsugare... idag har jag hjälpt Frans att måla i den nya lägenheten. Den pyttelilla ettan har precis samma storlek som min första lägenhet. 24km2. Det känns roligt att den unge mannen frågar mig om hjälp... öh, mamma hur ska jag spackla här? Helt plötsligt har alla mina år av måla-om-projekt genererat mig någon form av expertstatus. Inte illa! Några dagar till bor han hemma. Medan färgen torkar. Blandade känslor. Det är ju för operation-vuxen jag försökt fostra mina barn (inte varje dag dock). Men, det gick så fort här på sluttampen så jag har inte vant mig riktigt vid tanken på att ett av mina barn är vuxen på riktigt nu. Disa fyllde 19 i söndags, så nu har jag i alla fall ett år kvar att vara tonårsförälder på. Konstigt. Men just nu är jag handywomen några dagar till.

skriva

Klart det inte är helt torrt på ord och tankar. Men ibland har jag dålig lust för skrivandet. Fast så hux flux kommer lusten tillbaka. Det är nog lite grand som med mitt tecknande, det går i vågor. Det tråkiga med långa uppehåll är att man ofta tar ett kliv bakåt, lite som om man tränar och helt plötsligt bara slutar. När man sedan börjar träna igen måste man jobba på rätt mycket för att nå upp till samma nivå som innan. Precis så är det med skrivandet också. I alla fall för mig.
Födelsedagar, semestrar, ommålningar, flyttar, lussebak, utvecklingssamtal, förkylningar och en främmande kropp (!) mellan två av mina tänder... nu ska jag nog börja skriva lite igen :). Har faktiskt lite abstinens på att klä tankar i
ord.

röstaredagen

Så var dagen R här. R som i stora Röstaredagen.
Jag läser om valet i Kabul.
Jag läser om soffliggare i Sverige.
Jag läser om galenpannor i politiken.
Jag läser partiprogram...
Vi är så vana vid att ha demokrati i det här landet att folk förmodligen bara därför struntar i att rösta. Fria folk styr sig själva. Det läste jag i morgonens tidning. Rätt klokt tycker jag. Det är vanliga människor som styr, röstar, räknar valsedlar och är valförättare. Vem som helst får vara med när rösterna räknas. Ingen annan får bestämma vad du ska rösta på. I Sverige alltså. I Kabul försökte någon lägga 1500 valsedlar i en bunt på urnan. Den som försökte var dotter till någon som ville bli vald. Tror inte det skulle fungera här. Vi är så vana med demokrati här. Vi får också gnälla, vi får tycka att allt är hur galet som helst. Fritt.
Hemma hos mig finns 3 förstagångsväljare. Frans, Disa och Bea. Ungarna är mer politiskt insatta än vad jag någonsin varit, ja, förutom i år då. Kanske är det de unga som fått mig att bli lite bättre påläst? Eller så är det åldern som gjort mig klokare bara sådär. Klart jag röstar!

valfrihet

Plingelingeling! Pliiiing!
Ringer det i telefonen är det nästan utan undantag till Disa. Jag struntar för det mesta i att svara. Söker någon mig ringer de på mobilen. I min strävan efter en ljudlös tillvaro... misslyckas jag kapitalt. Jag är sjukt eftersökt.
Ja, alltså inte eftersökt av snygga män, kompisar eller så. Nix. Det är ett evigt ringande på dörren. En evig folkvandring i trapphuset.
Plingplong...
- Ja, hej-har-du bestämt-dig-än? Vi har grillfest på granngården den 12:e #drar efter andan# välkommen! (S)
- Hallåhallå! Har du tänkt rösta i år? #tittar nyfiket på mig som har måttband runt halsen# (KD)
- Tjaaa! Ja, hejsan! Vi kommer från moderata ungdomsförbundet... (en aning sent då) (M).
- Hej! Vi är ute och berättar för folk att de är bäst på att bestämma själva. (Nähä? Låt mig ha min ringklocka ifred då!) (FP)
- Hej! Har du läst senaste numret av Vakttornet? (Ridå)

Ska det hålla på så här fram till valdagen blir jag galen på riktigt.
Valfrihet. My ass.

någon mer?

Jag lider av en ovanlig form av allergi. Eller möjligen är den rysligt vanlig, fast ingen vet att det är just en allergi. Ungefär som människor som lider av oral galvanism (som jag inte hört talas om på länge) eller elallergi. Ingen tror riktigt på dem. Man kan i princip lika gärna säga att man sett ett flygande tefat. Så mycket tror andra på min åkomma!
Jag blir fullständigt småknottrig, får svårt att fokusera och får lust att gå i ide när allergin slår till. Den slår ofelbart alltid till när terminen startar. Jag vet inte om den har ett namn ens?
För att säga som jag säger till mina elever:
Jag lider av ljudallergi!
22 stycken ungdomar låter hela tiden. Eftersom alla låter hela tiden höjs också ljudet till decibel som förmodligen inte skulle accepteras på någon annan arbetsplats än i skolan. Onödiga ljud är verkligen sjukt jobbigt, onödiga ljud känns i hela kroppen och jag blir fysiskt illamående.
De som går i ettan får gå i Mys hårda, tysta skola.
- Öh, tystarå, My är ju ljudallergisk.

Jag vidhåller att den högra hjärnhalvan behöver tystnad för att skapa. Talet stökar bara till den kreativa processen. Sen ska vi också räkna in pling-plongljud från sms, ljud från Youtube, spel eleverna gör med ljudeffekter, MP3-hörlurar som halkat snett, elever som sjunger och elever som skriker (av 22 skriker ungefär 18 stycken -Mäh, va faaan, Myyyyy det bara försvann!) ... you name it. Jag kallar det o-ljud. Onödiga ljud.
Inte konstigt att jag aldrig fått upp något vidare privat intresse för vare sig TV, film eller musik.

Ps. Fast jag är rätt bra på att prata själv.

aoum

Mymymymymy.... alla vill fråga något, alla vill synas och bli sedda. Hm, nåja de flesta i alla fall. Det låter som i barnprogrammet Myggan (som nog är typ 100 år sedan det visades på TV). Mitt namn ger upphov till ett väldigt surrande läte i klassrummet. Fast de ser glada ut och har stiliga ”Lidingömelittor” alá 80-tal på sig. Hattar alltså.

- Mymymy #viftvift# Får man ha hatten på sig.
- Jepp. Ni tänker väl inte med hattarna vad jag vet.
- Mymymymy #viftar febrilt med handen#
- Ja?
- Får man pratprickar här?
- Pratprickar?
- Ja, alltså jag fick alltid pratprickar och kvarsittning för att jag pratade för mycket.
- Öh, hm... om man hade fått pratprickar här i klassrummet, hade nog jag fått sluta för flera år sedan skulle jag tro.

Allvarligt. Finns det fortfarande sådana stenålderfasoner runt om på högstadieskolorna? Klart som tusan att ungarna får glädjefnatt de första veckorna!

uppskruvad

I dag är jag trött. Jag var på fest i Stockholm igår. Jag tänkte åka hem tidigt, men så blev det mitt i desserten, det var skitkul att träffa alla och ja, så gick sista tåget... jag sov över. Grejen var att jag ställde klockan på väckning och i samma ögonblick jag gjorde det började mobilen pipa och varna för låg batterinivå (03.48). Alltså kunde jag inte somna. Tänk om mobilen inte ringde! (och vad hade det gjort?) Jag måste hem tidigt för att försöka styra upp första skoldagen med alla miljarders nya elever på måndag. Måste. Klockan 8.06 är jag hemma i Uppsala. Sjukt trött, men ändå uppe i någon slags högvarv. Som en plåtleksak med en vingmutter i ryggen far jag omkring och duttar stelbent omkring lite här och var, lägger i travar, flyttar omkring, läser tidningen, badar, tömmer kattlådan, kokar te, tittar på tyghögarna, måste börja skriva till antologiboken... och ingenting blir gjort i alla fall.
Egentligen spelar det ju ingen roll om jag har förberett allt minutiöst. Som vanligt får jag liksom vara cirkusartist med jonglering som vapen de första dagarna. Det vet jag ju. Så nu tar jag en dubbeltreo, går och lägger mig för här blir liksom inget gjort i alla fall.

packa upp, packa ner

Lådorna är uppackade, gardiner sydda, anslagstavla omklädd och uppsatt, alla färger, pärmar och pennor med mera på plats. Ingen lektionsplanering överhuvudtaget är gjord.
Men nu är resväskan packad... alldeles strax. Taxin avgår kl 05.00 i morgon. Alla borde få jobba 4 dagar efter sommarledigheten och sen vara lediga en vecka till!
Rätt bra med födelsedag trots allt.

halvt uppackad

På amerikansk film, när folk byter rum, blir uppsagda eller går i pension på sina arbetsplatser... vad tar de med sig? Jo, en pytteliten låda med lite blyertspennor, en namnskylt och ett fotografi av sin familj.
Min arbetsplats är under ombyggnad. Slipdamm, målare, väggbyggare, täckpapp och nya dörrar. I alla korridorer står det flyttkartonger. Innertaken är bitvis nedtagna. Alla lärare på hela skolan ska byta rum. Lärarrum ska bli klassrum och tvärtom. Sommarstinna kolleger kunde här och var ses irrande mellan våningsplan och bråte. Vissa mer hysteriska i blicken än andra.

Innan sommarlovet packade vi. Idag har jag letat efter min stol, mina hyllor, mina dragskåp, min vagn plus diverse annat smått och gott. Försökte lokalisera de där hyllorna för att kunna packa upp. Det tog ett tag, för man måste ju heja och prata sommar med alla andra som också var på skattjakt.
Jag hade tolv flyttkartonger och två, stora, blå IKEA-påsar att roa mig med under dagen. Hello, I´m back!

tid

Bara timmar kvar av ledigheten nu. Det är så mycket jag vill hinna innan den tar slut. Det är alltid mycket jag vill hinna om jag ska vara ärlig. Ja, och jag hinner det mesta, även om det ibland innebär att jag hoppar över saker som att träna och laga mat. Men vad jag inte fattar är varför pensionärer inte hinner? Dagens panschisar måste kolla i almanackan innan de bestämmer något. Men, hallå, de är ju lediga hela tiden. Eh, eller så är de precis som jag? Vill hinna.

nä, inte arg...

bara ytterst konfunderad. 

Jag ska fylla 50 år om några veckor. F-e-m-t-i-o. Det är ungefär lika konstigt som att bli påkörd i trafiken. Det händer andra, inte mig. Det är väl bara föräldrar som fyller femtio? Ja, och möjligen några avlägsna släktingar. Nix, inte längre! Nu är det snart min tur. Det värsta var när någon sa: Jaha, du når zenit nu? Middagshöjd liksom. Bara kvällsmaten kvar typ. På TV säger de att ålder bara är ett nummer. Jo, förvisso. Jag sticker aldrig under stol med min ålder, varför då liksom? Mina elever i skolan blir alltid superförvånade när jag faktiskt svarar på frågan om min ålder. En sifferkombination som trots allt känns en aning besvärande. Vem vill bli en ”gammelgädda”, ”femtiotaggare”, eller ”leopardtant”?

Dessutom har jag börjat tänka i banor som ”hjälp, det här kan jag ju inte ha på mig längre”. Jamen, jag har ju alltid haft det förut. Jag kommer dessvärre aldrig att bli en fiiiin dam med marinblå skor och snygg dräkt. I högklackat ser jag dessutom ut som en transa. Alltså inte en snygg transa, utan en wannabe transa.

Fast det har varit bra år, de flesta i alla fall. 

På min dag är jag ändå inte hemma och firar. Som en sann femtiotaggare av idag orkar jag inte fira med kalas. 

en gladare sida av mig

Så här är det, jag är trött på min gnälliga blogg och är alldeles för tillfreds med det mesta just nu. Alltså händer ingenting på detta forum. Kanske, kanske återkommer jag... om jag blir riktigt arg. En gladare sida av mig hittar du här: 

R E T R O S T U F F ® design by My

Tack, vi ses och hörs!

glad påsk med fina fynd och linslöss

Fråga mig inte hur detta kan vara en bekväm sovplats. 

Sjukt rolig reklam på TV:n i sammanhanget... äh, hänget.

Stolsfynd! Jag ska bara slipa lite på dem så kommer de att bli så himla fina! 

(h)järnkoll

Man har en kropp som bara liksom fungerar. Det pumpar och smälts hela tiden, helt utan styrning. I går innan jag somnade läste jag i Illustrerad vetenskap (Frans som premmar) att vetenskapen nu kan koppla förbi skadad ryggmärg och få lama personer att röra på delar som hjärnan egentligen inte har koppling till... 

Här någonstans somnade jag.

Drömmarna denna natt får mig verkligen att fundera över just min hjärna. Jag har letat efter Jamacia Rum i Uppsala domkyrkotorn, snackat med folk som haft neonvisare (fiskedraget liksom växte i någon typ av rundgång) på sina butiker som sålde fiskedrag. Berättat för fiskedragsmannen att jag föredrar utförsåkning i Åre i april samt sprungit som en hind för att hinna ner till hamnen innan lamporna i segelbåten släcks (earth hour?). 

Jag vet inte ens om jag någonsin druckit Rom från Jamaica?

grattis du är ihop med en kändis!

I går berättade an av mina kolleger att han hade sålt sitt hus. Någon annan på avdelningen undrade om det var en barnfamilj som hade köpt huset. Jo, det var det.
- Fast när vi skrev på alla papper var det lite konstigt... hon var född 63 och han var född 71. Jag trodde först kanske att hon var en kändis.
- Öhh ???
- Ja, det är ju typ mest kändisar som har yngre män och en barnkull nummer 2!

Just idag har Simon födelsedag, vi har efter 10 år fortfarande ingen barnkull nummer 2. Jag är kanske världsberömd på vissa delar av min arbetsplats, men nä... inte kändis. Däremot ser jag fram mot fler år med min ”unge” man född 69. Så grattis Simon, nu tror folk att du har en känd fru!

enmansromantik

Jag har alldeles för mycket omkring mig just nu. Fast kul. Det mesta. Helt plötsligt ringer folk från förr, någon vill intervju mig för en tidning, jag syr och syr och syr och jobbar heltid fast fötterna värker. Ingen vits med att vara sjukskriven, det blir bara mer att göra sedan då. Samla på hög har aldrig tidigare varit min melodi Just nu är det dessvärre högar överallt! 

  Nåja, idag är jag en aning sjuk. En aning, inte så farligt. Bestämde mig för ett bad. Badrumslampan har det blivit epilepsivarning på, blinkblink...bllliiiiiink...blink. Medan badet fylldes ringde Beatrix. Jag berättade om förkylningen, vännen från förr och lampan i badrummet (måste verkligen ha varit en givande samtal). Bea utbrister:

- Jamen, vad bra enmansromantik! Då får du tända ljus. 

- Ja, ha-ha, det var längesedan vi fick plats i samma badkar, mannen och jag.

- Är det inte sjukt hur liten plats man tar när man är nykär!

Ps. Fast jag blir nykär i Simon lite då och då, det måste jag erkänna. Fast badkaret är för litet.

misskött

Min blogg blir mer och mer misskött. Jag skyller på allt från tidsbrist till att det bara är OS och Vasalopp på TV. Jag har köpt en ny mobil i alla fall. Gullat med mina stora barn, börjat jobba heltid, fått rolig förfrågning från Signerat.se samt försökt gå på toa med min nya mobil.

Det senare är helt sjukt. Ibland behöver man gå på toa akut även när man är på shoppingtur. Rusar ner till en toa i city, väl där har jag ingen femkrona. Fast då ser jag att man kan skicka ett sms, få en kod och sedan dras 5 spänn på mobilräkningen. Skyndsamt sms:ar jag... fast jag befann mig i källarvåning så min mobil hade ingen täckning där nere nere i underjorden. Smart tänkt.

sportlov

När jag var liten trodde jag att det hette spottlov. Jag begrep inte riktigt logiken i att spotta ett helt lov. Dessutom fick man alltid åka till farmor och farfar i Gästrikland, det gjorde vi mest på sommaren och på spottlovet. Så något med Yttermyra by var det förvisso. Det hajjade jag ju. På spottlovet fick alla kusiner och jag ha spottävling, det hörde till. Sen fick vi åka släde efter farfars häst (Ulla-Bella), och hästen spottade och frustade hela tiden. En av mina farbröder spottade ibland snus. Så fort jag såg att någon spottade var jag nöjd. Det fanns en mening med spottlovet. Så var det. 

vita skor

Jag vet inte riktigt vad det är med vita skor som får mig att ogilla dem? Kanske de vita pumpsen på 80-talet som alltid såg så förbaskat billiga och skabbiga ut. Skabbiga blev de ju på en enda kväll på disco. Jag har aldrig ägt ett par vita pumps. Jag tyckte de var hemska redan då. Fast jag hade såklart skyhöga pumps i alla miljarders andra färger. Såklart. Det var ju 80-tal!

Jaha, och varför kom jag på det här då? Jo, det verkar vara högsta mode med vita vinterstövlar. Nu pratar jag alltså höga klackar och knähöga skaft, inte eskimåboots (som kan passera med tvekan). Unga tjejer och äldre kvinnor kliver omkring i vit snö med vita stövlar och svarta plastskimrande leggings. Ni ser ju hur ålderdomlig jag börjar bli. Jag hatar att frysa och med stigande ålder skiter jag fullständigt i om jag inte ser riktigt klok ut, bara jag slipper frysa. Ändå ingen som känner igen mig under mössan liksom. Det ser liksom så fruktansvärt kallt och fattigt ut. Stövlarna är säkert dyra, men ser fattiga ut eftersom vitt blir så skabbigt. Sen är jag nog programmerad att tycka att vitt hör sommaren till.

Jag vet, helt meningslöst att tänka så här, men jag kan inte låta bli. Varför vitt mitt i vintern i detta land? Har vi inte haft vitt så det räcker nu?

Jag längtar till våren. Då ska jag sätta på mig mina vita adidasskor. Undrar varför de passerar mitt ogillande av vita skor?

det bästa med att vara jag

Det bästa med att vara jag är väl just att jag är jag. Ha-ha efter min smärtkurs är jag numer en ny My. Det ni! Jag har sagt nej med eftertryck på jobbet... vilket visade sig mindre svårt än jag trodde. Dessutom får jag sportlov efter en veckas arbete.

Det bästa med att vara jag i mina bloggar är att jag inte behöver ha underbyggda argument. Jag får tycka precis vad jag vill. Jag får till och med känna vad jag vill. Mina strategier behöver inte gå att förstå. Tryckfrihet och åsiktsfrihet är fantastiskt. Mina mål behöver inte vara mätbara. Vad har nu lett till detta? Jo, jag har bara påpekat att jag inte är en person med ett snarlikt namn. Ett rätt snällt påpekande dessutom. Det bästa med att vara jag är att jag kan säga precis vad jag vill. Andra får tycka precis det de vill. Det är deras rätt. 

när man inte jobbar...

... finns inte så mycket att irritera sig på. Alltså behöver jag inte ventilera huvudet så ofta. 

På smärtrehab har jag lärt mig att skilja på vill, måste och borde. Jag måste alltså inte laga mat längre. Jag SKA laga mat. Rätt bra egentligen, jag blir liksom inte slav under måstena utan jag bestämmer själv att jag ska göra saker och ting istället. Lite som det där med halvfullt eller halvtomt vinglas. Jag har också övat på att säga nej, exentrisk träning för musklerna under fötterna, avspänning och idag har vi lagat mat, samtidigt som vi blev filmade. Allt känns rätt behagligt utom obehaget jag känner inför skolstart om exakt 10 dagar. Kan jag hålla ordning på alla nyttigheter jag lärt mig under de här veckorna tro? Som tur är kommer det ett sportlov alldeles snart! 

Jag tycker att det är kul att undervisa! Men.

Jag gillar inte något av det andra, pappershögarna, fötterna som inte klarar att gå och stå, utvecklingssamtal, elevvårdskonferenser, frånvarorapportering, kopiering, trolla-med-knäna-uppfinningsrikedom, snirkling och tråckling för att få allt att funka. 

I nästa liv (läs nästa termin) ska jag göra något helt annat. Om det så ska vara att vässa blyertspennor till Per Bill! När jag vässat 10 stycken ska jag ta fikarast.

Denna dagen ett liv.

Idag har det varit kaos här hemma! Äntligen fick jag sätta mig vid datorn en stund. Dagen började med att jag i lugn och ro tänkte göra mönster till en kappa. Sen vaknade Disa och hennes byxor hade gått sönder. Jag sa att jag kunde fixa dem. Sen vaknade hennes pojkvän och så var det bacon och ägg i halva köket. Sen for Hannes, pojkvännen, i väg för att vara domare i en bandymatch. Frans och hans flickvän Bea hade målat om i hans rum i går, nu behövde de hjälp med tapetsering på en vägg. Tapetklister skulle blandas, och sen fick jag liksom berätta att det inte går att tapetsera när det står 4 miljoner saker i vägen. Ännu mer sen gick Disa in i badrummet för att duscha. Vad händer? Rätt som det är skriker hon, jag och Frans rusar dit, hela badrumsskåpet har ramlat ner och Disas ena hand hade kommit i kläm. Vi fick öppna från utsidan eftersom hon inte kunde släppa skåpet och dörren var låst. En av katterna satt livrädd under badkaret. Självklart var detta också dagen då vi bestämt att vi skulle tvätta all tvätt sedan 2 veckor (6 vuxna det blir en del). Upp och ner i tvättstugan.

Det blev pizza till middag.

Min man? Han hade varit på konsert och har sovit sig genom hela denna söndag. Han kom upp lagom till pizzan. Och by the way hade Simons dator pajat. Stendöd. 

Som farbror Melker sa: Denna dagen ett liv.

Jag ska nog lägga mig och läsa nu. Hoppas inte himlen faller ner i huvudet på mig.

5 veckor från igår

I dag är det första dagen på mitt nya liv! Nja, jag har alltså inte drabbats av bantningshysteri eller köpt gymkort efter nyår. Nix. Jag går en kurs på smärtrehab. Dit har jag, efter många års kronisk inflammation i fötterna, kvalat in.

    I dag har vi lärt oss nyttigheter om anatomi, haft avspänning, käkat lunch, vimsat omkring i sjukhuskulvertar och varit på arbetsterapin. Ett rätt glatt gäng halta och lytta på olika vis, och av vitt skilda anledningar. De flesta har rygg- och whiplashskador. De måste stå upp ofta och jag blir lite trött på att alla tjatar att vi ska stå upp. Stå upp är ju det jag inte ska göra! Deltagarna kommer gärna med tips om vad jag borde använda för hjälpmedel för att fixa att stå upp. Hepp! 

    Jag börjar ändå tycka att det är som lite semester. Även om jag blir lite stressad av att de flesta i vårdteamet pratar långsamt och är allmänt ostressade. Jag är ingen långsam person. Så nu ska jag försöka ta till mig av det långsamma och komma överens med mitt huvud att allt kanske inte måste ske per omgående. Dessutom ska jag dela ut arbetsuppgifter till andra i familjen, det är nämligen min hemläxa. Moohaahaaa!

    Tror jag ska ta de här veckorna som avstamp och bara njuta av att all denna tid bara är för mig... inte för elever, barn, man, katter eller arbetsgivare. Min tid i 5 veckor. Det låter rätt lyxigt tycker jag. 

buss v/s cykel

Kallt som sjutton och cykelväxlarna har fryst ihop. Det blir som att cykla i deg och uppförsbacke, fast kallare. Eftersom växlarna var nedfrusna redan i lördags, fick jag den geniala idén att åka med Simon till skolan. Simon kommer hem samma tid som jag normalt brukar åka iväg på morgonen. Jag skriver normalt eftersom jag faktiskt är helt sjukskriven från idag! Ha-ha framförhållning liksom. Jag for alltså med bil till jobbet, där stressade jag halvt ihjäl mig för att skriva ut en helsikes massa uppgifter, göra två som jag inte hade på pränt utan brukar köra muntligt samt träffade en av vikarierna. Sen skulle jag alltså ta bussen från skolan för att hinna till sjukhuset till 13.00. Byta buss inne i stan trodde jag var en baggis. Icke. För det första är det helt rörigt, eller som ungarna skulle sagt: helt jäla random, för de bygger ett sjutusans-stort-jäkla-resecentrum, sen hade alla bussar fått nya nummer och så stannade den långt utanför sjukhusområdet. Det tog drygt 1 timme! Att promenera kanske på sin höjd skulle ta 40 minuter i såsigt tempo. Heja kommunaltrafiken!

När jag skulle hem, efter att ha försökt mig på en avslappningsövning, övervägde jag stark att ta en taxi. Det var bara min jultunna plånbok som hindrade mig. I morgon blir det cykel trots att den är frusen. I hate bussar. Det kom jag på igen. Det är ju därför jag cyklar.

varför finns det paradis...

Min nyfikenhet blev väl inte direkt stillad, så jag sluter mig till att de flesta vill fortsätta att vara anonyma läsare. Tack till er som tog er tid att göra mig en aning mindre nyfiken!

I går var jag i alla fall i Estockholmo och fick äntligen se lille Nils-Nimrod! Eller se och se, jag rusade väl närmast in i badrummet och tog honom från skötbordet... vilken liten sötis. Bebisar har en förmåga att engagera alla vuxna som finns i deras närhet på ett närmast fenomenalt sätt. Sen fick jag som extrabonus träffa både Nims mamma och en annan moster. Vi som var vuxna mumsade på god choklad och pratade. Då somnade Nimpan! 

Mindre barn överhuvudtaget har en rätt rolig förmåga att få oss vuxna att ibland reflektera över hur vi gör, eller vad vi säger. Vi var på middag hemma hos Simons pappa, med på kalaset fanns en liten 7-årig kille. Att sitta och äta och prata hör till vuxennöjen, det minns jag själv från min barndom. Alla bara mumsade och åt och med lite tur fick jag och kusinerna lämna bordet efter huvudrätten, för att återkomma till efterrätten. Nåväl, 7-åringen går från bordet efter att väluppfostrat frågat sin farfar om lov. På ett bord bredvid soffan står en öppnad, men orörd chokladask.

- Det finns Paradis här.

- Ja, du får ta en bit, säger farfadern.

- En?

- Ja.

Efter ytterligare en stund framför TV:n hör man ett litet försynt mummel...

- Varför finns det Paradis om man inte får äta?

nyfiken i en strut

Nu är jag nyfiken så jag kan spricka... vilka är ni? Tror knappt jag känner 70 personer! Jo, det gör jag väl. Känner och känner liksom.Idag har 67 stycken besökt mig. Trots att det bara är ett städskåp på bild :) Idén och frågorna till detta inlägg har jag snott av Beatrix Vnunk. Skulle vara sanslöst kul om alla skulle kunna svara på frågorna som kommer.

Vänner, bekanta, kända eller inte. Visst kan ni!

1. Vad sysslar du med om dagarna?
2. Hur länge har du läst min blogg?
3. Känner vi varandra / Har vi träffats? (Hur?)
4. Vilken är den bästa boken du läst i år?
5. Vilken är din favoritblogg?
6. Beskriv mig med ett ord!
7. Beskriv dig med ett ord!

Sov sött!