onsdag, september 30

äntligen!

Äntligen har jag kommit fram i kön! Nacka Närsjukhhus ligger förmodligen i Nacka? Skulle jag tro. Hur man tar sig dit är väl en annan fråga, först i kön alldeles snart i alla fall (23/11)! Fast det är konstigt att de undrar över om det finns några röntgenplåtar, och i så fall, var de finns. Skickar alltså Ackissjukhuset iväg remisser utan att skicka med relevant info? Konstigt. Sen vet man ju inte vad de säger i Nacka, kan de operera eller säger de att jag ska ta körkort för rullstol? 
Någon doktor sa någon gång att det inte går att operera. Det är också konstigt. Här kan man byta ut hjärtan och höftkulor, men man kan inte operera bort mina klor! Halvtiden funkar och jag stålsätter mig och cyklar hem, trots högar, buntar och travar. Ja, och eleverna som tycker att det är konstigt att jag inte är ”på deras lektioner” när jag är på andras. Suck. Jag har dessutom försökt hitta en ”crawlkurs”. För barn finns det i alla fall! Borde bli skojigare att simma, lite mer utmaning än att bara ligga och trängas i motionsrännan med tanter som ligger i bredd och pratar. 

fredag, september 25

hjulkunskap

Sömnen vägrar infinna sig (01.30). Jag brukar ju för det mesta tycka att det är skönt när klockan blir 21.00, då får man liksom lägga sig, i alla fall när det är höst och mörkt ute. Förmodligen håller min hjärna redan på att uppfinna något bra slags nytt hjul till morgondagens verksamhetsplanering. Hjärnan hjular runt med saltomortaler (eller vad det nu heter) peakar och skruvar. 
Precis som om jag egentligen bryr mig. Sluta för bövelen att tänka människa!


måndag, september 21

tänk positivt

Kan hända att jag måste försöka ha en positiv vecka igen? Det är ju ett sabla gnäll i min blogg. Nå´t kul borde det väl hända? Det roligaste hittills idag är att cykelförbannadekedjan hoppade av inte mindre än 3 gånger på väg till jobbet i morse. Om jag hade haft en hagelbössa hade jag lugnt skjutit ihjäl cykeleländet.

tisdag, september 15

nix mer fruar

Jag kunde inte ens titta klart på programmet om Hollywoodfruar. Det blev så himla pinsamt, jag satt och rodnade alldeles för mig själv. En riktigt elak fru och en som verkade hur snäll som helst... men inte så smart. Fast det är ju förstås roligare med elakingar än snällingar, i alla fall på TV. Jag trodde att jag skulle titta, men det blev bara tjatigt och jag kände att jag ville be fruarna vara tysta. 

lördag, september 12

denna dagen ett (av nio) liv


Någon gång mellan 03.00 (när Frans kom hem) och 8.30 (när jag vaknade) försvann Sci [saj]. Efter mycket ropande och letande, upptäckte vi ett öppet fönster, alltså en glipa. Frans hade varit på krogen och mådde väl sådär i morse. Han skulle dessutom iväg och jobba. I alla fall så var det genom Frans fönster katten rymt. Eller snarare ramlat ut. Simon och jag rusade ut, genomsökte buskar, under parkerade bilar, portuppgångar... jag gick in och ringde hittedjursavdelningen på Ultuna. Jag ringde även till polisen eftersom de på Ultuna sa att man måste göra det. Sen började jag gråta och skriva lappar. Simon for iväg och köpte en ny skrivare, så vi skulle kunna få ut lite fler efterlysningslappar på kortare tid. Jag pratade med grannarna och ringde tidningsbudet. Ingen katt.
Simon och jag är ute i skift och letar. När klockan var runt 15.00 var de nya lapparna klara. Med en rejäl bunt under armen och en tejprulle beger jag mig ut på operation tapetsering. Jag ropar och klistrar... och rätt som det är får jag syn på Sci! Jag ringer till Simon ”Fort kom ut... ta skinka med dig!” Katten är dörädd, och sticker iväg runt huset. Ja, eller så kanske han gillade att vara ute? När han svängt runt hörnet upptäcker han en källartrappa, där rusar han ner. Jag står kvar däruppe och pratar kattspråk, Simon kommer och Sci känner sig förmodligen trängd, så trängd att han börjar klättra i den buckliga putsen på huset. När han kommer till teglet finns inget bra grepp, så han sitter där på väggen och skrikjamar. (Tänk att han väger drygt 5 kilo, fattar inte hur han kunde hänga kvar.) Simon går i alla fall ner och når katten precis. Phu! Hela familjen är helt utpumpade. Sci sover som en stock. Fönstren är stängda.

torsdag, september 10

hey... sing halleluja!

Solen skiner och det är varmt som en sval sommardag. Mmm, jätteskönt. Jag kunde gå hem efter halvtid på jobbet idag. Halleluja!
Men sen skiter det sig. För ungefär precis 1 år och 5 månader sedan skickades en remiss till Akademiska sjukhuset, tillika univesitetssjukhus, ortopedavdelningen. I dag fick jag en lapp i brevlådan där jag upplystes om att de hade skickat min remiss vidare till Nacka Närsjukhus! Nära för vem? Jag vet var Nacka ligger, jorå, men det är väl också allt. Sen... om i fall, de tänker operera eller så, ska jag kanske inte bli förvånad om operationsbordet finns tillgängligt i Överkalix eller varför inte i Prag. Man skulle ju få sightsing på köpet i alla fall. Jag vet på ett ungefär var dessa platser också ligger.  3 månaders vårdgaranti var det visst. I say sing, sing... halleluja...

onsdag, september 9

vikariefrågan löst

I dag vikarierar jag för mig själv. Det är en helt lysande plan! Det är sådana här gånger man verkligen får säga: Hur tänkte de nu?

måndag, september 7

väntläge

Om man väntar på något gott ska det tydligen enligt ordspråk och andra skrönor bli riktigt tjofadderittanbra i slutänden. Jag arbetar fortfarande heltid. Varför blir man sjukskriven tro? Kanske för att någon myndighet studerar hållfasthetlära eller nå´t. Eller så hoppas min arbetsgivare att fötterna ska självläka över natten. Jag väntar.

torsdag, september 3

sjukt va?

På mitt jobb får man bli sjukskriven... äh, fast man får vänta en vecka på att bli sjuk i skarpt läge liksom. (-du kan väl jobba till dess vi får tag i vikarier?) Jag har p g a medicinska skäl varit sjukskriven 50% sedan i måndags, kanske får jag gå hem klockan 12.00 i morgon. När jag lämnat över till vikarierna. På min lott ligger att överlämna till 3 vikarier, på något sätt ska jag hinna med de lektioner jag faktiskt har kvar också. Arbetsgivaren vet liksom att jag inte bara går och lämnar eleverna vind för våg. Det är sådant skolorna i dag överlever på. Lärarnas samvete.
Mitt heta tips till alla som läser min blogg, och kanske tänker sig att bli lärare... bli inte det! Lärare är ett kall, inte ett yrke. Det finns en anledning att fröknar förr i tiden hette just ”fröken”. De fick faktiskt inte gifta sig. Jag tror faktiskt att Michaneks mormor var Sveriges första gifta fröken, dvs lärarinna. Kan du inte berätta den historien Cicci?