onsdag, april 30

hålla färgen

I japan får man inte ”tappa ansiktet”, i Sverige ”håller vi färgen”. Det finns säkert massor att tillägga.
 Igår missade jag sista trappsteget i en trappa som jag gått i säkert tusen gånger. Föll således handlöst. Jag hade en massa papper i famnen,  som jag tydligen, med livet som insats måste hålla hårt i. Kontenta: jag tog inte emot mig i fallet. Minst 50 elever på skolan såg mig, när jag skrikande faller som en..., ja, en människa som faller, typ.
Vad gör jag?
Upp som en guttaperka såklart. Linkar några steg, och inser att jag nog är rätt illa skadad i min redan cortisoninjecerade fot. Några elever frågar hur det gick. Vad svarar en vanlig svensk (jag) då?
- Nä, alltså, det är lugnt. Jag snubblade nog på skosnöret. 
Alltmedan jag linkande, hoppande på ett ben tar mig fram i korridoren. Pappren i famnen är min sköld.
Det jag undrar över är väl mest varför det blev så skämmigt? Alla kan ju kliva fel. Alla kan snava. Men, på något vis tar jag det som ett personligt nederlag. Ajabaja, inte missa trappsteg!

En gång hade jag vida byxor. Bussen kom. Jag började springa... ena foten in i de vida byxorna och... magplask. Tar mig upp, stiger på bussen, ingen, nu menar jag ingen på den fullsatta bussen, tittar på mig. Än mindre frågar de hur det gick.

En annan gång blir jag överkörd av en bil, ordentligt överkörd... hon stannar, hon stannar, hon st.... inte. Vad gör jag... studsar ännu en gång upp som en gummiboll och vidhåller att det gick fint. (axelskadan gick över med massor av sjukgymnastik och piller och cortison). Sturskt tänkte jag fortsätta till gymet, eftersom det var dit jag var på väg. Jag säger bara jättebula i huvudet. Typ jättebula a´15 x 10 cm plus en obrukbar vänsterarm.. Stannar några andra bilar? Nix.

Allvarligt är det bara jag som gör så här? Håller färgen och tycker det är ytterst pinsamt. Alla gånger har det ju faktiskt inte varit mitt fel! Och om det nu varit mitt fel, har det varit olyckshändelser. Varför är det så in i helvete svårt att skrika, skräna och linka svårt?
Vi (jag) är tydligen ett jävla bra folkslag att hålla färgen.
Eller?



måndag, april 28

konstigt inspirerad

Ja, i sanning konstigt? Michanek och Torgnysdotter tar upp fattigdom och rädslor. Jag är inte så värst fattig... längre, men min ekonomi tål inga sjukdagar. Jag är inte så värst rädd heller. Jag har nog närmast levt mitt liv lite dumdristigt och i vissa fall vågat. Det mesta ger sig, trots att man köper isglass för sina sista pengar. 
Men.
Jag jätterädd för arbetsförmedlingen. Helt knasigt, eftersom jag inte har varit arbetslös... mer än för 3 år sedan... 25% var jag arbetslös, i 7 veckor... eftersom jag betalt a-kassa i typ 100 år, kändes det som en baggis. 
 
Handläggaren på AF mailbombade mig 3 gånger om dagen med olika suspekta arbeten. Jag struntade så klart i det. Ända till dess att jag var tvungen (jo, tvungen) att söka ett jobb i Nynäshamn. OK, jag skickade in CV och skrev i medföljande brev att jag bodde i Uppsala (ung. 10 mil i från) samt att jag inte har körkort. En (1) dag efter sista ansökningsdagen får jag mail från arbetsförmedlingen:
"Du har inte sökt jobbet!”
Joho, sa jag.
Nähä, sa AF.
Jag bad han skulle kolla med företaget en gång till.
- Nej, det här är nu mellan dig och din A-kassa.
Sen fick jag hålla på att ordna, trixa och fixa i flera veckor. Ve den som blir arbetslös med petimeter-nitisk-handläggare. Ve den som blir arbetslös! Jag är livrädd. På riktigt.



lördag, april 26

en definition på spännande tack!


Åh, jag skriver och skriver och skriver... inget roligt händer. Hur står riktiga forskare ut? Mitt exarbete börjar ta gigantiska former, för att inte säga att det växer mig över huvudet. Hjalp! Nu tycker handledaren att jag ska skriva om ungdomskulturer och nya sätt ungdomar lär sig. Göra några nya intervjuer bara. Läsa 5 (torra) böcker till med massor av parenteser och fotnötter... bara. 
- Nä, du kommer inte att drunkna, bara få en större förståelse...
Yeeh right!
Ja, visst är det spännande? Säger handledaren och vidhåller att det är mycket mer praktiskt arbete än man tror med att skriva uppsats. Yeeh right.
Helst färdigt till den 16:e maj. 
Kanske ska fråga någon teknolog om jag får följa med på flottfärd i Fyrisån på sista april? Eller ta en riktig blecka på förmiddagen innan jag far hem och är ungdomsvakt?

fredag, april 11

plåtnicklas


Jag har fått en cortisoninjektion i vänster häl, och det smärtar alldeles förfärligt. Att flänga omkring på skolan funkar således inte.
Därför var jag hemma hela dagen igår. Jag skrev en hel del på uppsatsen. När jag skrivit i ett par timmar fick jag som belöning kolla reprisen på TV om Magnus Ugglas sökande efter ett nytt band. Tror programmet hette något i stil med ”var fan är mitt band”. Uggla är en lysande bloggare, det var mycket därför jag bänkade mig vid TV:n. Med risk för att få alla Herr Ugglas fans att ilskna till måste jag ändå säga att han verkar lätt plåt-nicklas-aktig. En medelålders man, med håret på ända, lite böjd och iklädd beige rock som inte kan sova i vilket hotellrum som helst. Han irrade omkring och bytte rum säkert 6 gånger. På samma hotell. Alla rum såg i princip likadana ut. Upp och ner till receptionen for han.
- Större säng? Finns rum mot gården? 
- TV:n sitter lite fel. Har ni andra kuddar?
- Badkar? (eftersom han var rädd att bli nedkyld)
Sen berättade han om sia fobier (som han tyckte var normala). Han kollar t ex att spisen är avstängd 10 gånger innan han går hemifrån. Bacillskräck hade han också en "normal" släng av. Bacillskräcken var mest utvecklad inom "toalettdörrarnas-handtag-genren". Det roligaste var när han sa (på fullt allvar) att ingen i alla fall skulle kunna göra ett helt TV-program om hans fobier. Ha!
Skojigt att han bjuder på detta. Men vilken plåtis han framstår som!


torsdag, april 10

nu är det klippt!


Disa har sovmorgon till 12 på onsdagar. 
När jag kom hem efter jobbet i går stod symaskinen i köket. Jag undrade vem som hade sytt? Jo, det var Disa. Följdfrågan från mig är naturligtvis vad hon hade sytt?

- Äh, jag lagade bara mina jeans, de hade spruckit i grenen.
- Jaha! Va bra att du kunde fixa det själv, hittade du något tyg att lappa med då?
- Ja, jag tog det som låg på bordet.

Nu hör det till saken att jag hade shoppat upp mig på ett par snickarbyxor i helgen. Vet inte riktigt varför, men jag har länge velat ha ett par. Och så hittade jag äntligen ett par! Såg framför mig hur vårig jag skulle bli i vit t-shirt och vita sneakers... och snickisar. Snickisarna låg i att-göra-högen. Uppläggning i det här fallet. Jag hade klippt av dem till rätt längd och skulle vid tillfälle lägga upp dem.

- Va? Menar du att du klippte av mina nya byxor?
- Var de nya? Jag trodde det var mina gamla som du hade klippt i förut, då när du lagade mina jeans sist. Föresten var de ojämna, så jag tror bara att jag klippte dem raka.
Först blir jag arg/ledsen/irriterad. Mina nya snickisar (med darr på underläppen). Disa blir ledsen. Jag förstår väl för tusan att det inte var med flit! Men ändå. Men ändå.
När jag tänkt efter en stund kom jag faktiskt på att det bara var ett par byxor! Får väl göra high-waterbrallor av dem. Jag gick in och kramade Disa, och vi fnissade en stund åt det dråpliga i situationen. Det kommer nog ändå att bli en familjeskröna som Disa får leva med.
”Kommer du ihåg den där gången när du klippte sönder mina nya jeans?” 
Får Disa någon gång egna barn kan hon lita på att den här mormorn kommer att föra storyn vidare.


lördag, april 5

nojjor


Jag har inte riktigt tänkt på det förut, men jag tror att jag har någon märklig slag av nojja? Ingen annan blir lidande av nojjan, säkert därför jag nästan trott att jag inte har någon. Lite flygrädd är jag, men inte värre än att jag i alla fall åker iväg. Lite läskigt med en hel del saker, men jag gör dem ändå. Inga riktiga nojjor, bara en släng av att känna sig en aning obekväm med situationen. 
Så här är det: Jag måste sova som en kåldolme. Invirad i täcket, som måste vara instoppat under fötterna och helst med en kudde över huvudet. Bara en liten glipa som man kan andas genom. Om någon av mina lemmar sticker ut är jag oresonligt rädd för att ”någon” ska komma och ta dem. Vem någon är framgår inte, men jag tror att det är någon form av skuggvarelse. Spöklik och kuslig. Såhär mitt på dagen, när solen skiner, är det närmast löjeväckande att ha sådana här nojjor. Men, när jag går och lägger mig är de där igen. Spelar ingen roll om jag är på landet eller om jag är i stan, om jag är ensam hemma, eller har sällskap. Tårna måste vara inpulade i täcket. Varför jag kom på det? Att det var helkocko? I morse ringde telefonen, jag skulle rusa upp och svara, men jag kommer liksom inte iväg. Hela jag sitter fast. 
Alltså täcket har vänt sig upp och ner, jag ligger inuti påslakanet som i sin tur har fastnat under madrassen. Faller som en fura. Så nu får jag väl försöka se lite nyktert på det hela. Kan ju inte slå mig sönder och samman för att jag är nojjig för någon som (förmodligen) inte ens finns. Hittade en perfekt lösning på nätet (se bild).


onsdag, april 2

jag lovar så mycket


En arbetskamrat till mig sa för många år sedan: My, man måste ingenting, det enda man måste är att leva. Så sant.
Det är kul att göra saker. Men, ibland har jag så svårt att prioritera. Vad är egentligen mest viktigt? Jag lovar eleverna att deras gipsmasker ska vara uppsatta i ljusgården på skolan den här veckan. Jag lovar att ta ett extrapass för de som inte är klara. Jag lovar att ställa upp på att bli intervjuad av journalistikeleverna... jag har fått förfrågan om jag vill illustrera en barnbok om Livrustkammaren. Visst, det verkar jättekul. Klart jag lovar!  Jag intervjuar elever till min egen uppsats. Egentligen ska jag renskriva de bandade intervjuerna, precis just nu. Faktiskt. (Bra med blogg så jag får en liten paus). Jag har lovat att alla elever (44 stycken) som haft kursen fackteckning&design, ska få sina kommentarer senast på måndag. Jag har tidigare i dag varit på utvecklingssamtal med Disa på hennes skola. Jag har lovat att inte glömma att påminna Simon att hans mormor fyller år. Jag har lovat att skissa på Torgnysdotters uteplats. Det mesta av det jag lovar är jättekul! Men, just precis nu skulle jag önska en klon. 
Förresten måste jag tvätta också, och ta ut bröd ur frysen, planera för nästa hösts nya kurser och... Öh, det är mycke´nu.
Ps. Och by the way... har jag fått en asfin splitterny Mac med OSX 10.5. Som jag bara måste titta lite extra på!