bara borta

Om en kvinna ”har gått in i en dörr” och har världens blåklocka, tror jag alltid att de blivit misshandlade. Vem går in i en dörr titt som tätt? Om man mot förmodan skulle gå in i en dörr, skulle i alla fall jag säga att jag gått in i vad som helst annat, bara inte en dörr.

I skolan får jag ofta höra från elever som ska lämna in uppgifter:

- Aaa, mehe, vetu? Datorn krascha och jag hade inte sparat någon annanstans. 

- Pappa skulle mecka in nytt kretskort, åh, då, bah, försvann hela mitt arbete, jag var nästan klar.

Vem har hört talas om en stationär, 6 veckor gammal Mac som kraschar? Mitt i sluttampen på uppsatsen... jag var nästan klar. Inget sparat någon annanstans.

”docken” försvann, man kunde inte stoppa in USB-minnet, det kom hela tiden upp en ruta på svenska, japanska och kanske arabiska. Rutan upplyste mig om att jag skulle stänga av datorn genom att hålla in startknappen i några sekunder. Nähä. Efter omstart kom samma ruta upp hela tiden, minst 5 gånger. Jag åkte och handlade. I affären gick jag och stressade upp mig, och insåg att om jag inte kan skriva i helgen blir jag inte klar. Då måste jag åka till jobbet både lördag och söndag och omkonstruera och skriva om. Helvete!

Hemma igen gör jag ett nytt försök, nu kommer datorn igång. Det finns fortfarande ingen ”dock” och alla inställningar är korrekta. Det finns typ ingenting! Jag kommer åt min uppsats men kan fortfarande inte lägga den på USB-minnet. Sen kommer jag på att jag kan skicka iväg uppsatsen till min jobbmail... åh, tack och lov funkade mailen.

Men, vilken luttrad lärare/handledare som helst skulle inte tro ett dugg på mina förklaringar.

”Absolut, visst, ofta”. Innan det funkade med mailen hade jag en storslagen ljugplan om varför jag inte blivit klar. För att en dator kraschar precis lagom till slutdatum, det tror ingen på, även fast det faktiskt var så. Det skulle kännas lika ljugit som att gå in i en dörr.

Ps. Teknikerna på jobbet och på Apple sa att det absolut måste vara ett minneskortsfel, men jag kunde testa att göra en skivreparation under fliken verktyg. Det funkade inte.

Själv installerade jag om både system och program, och voilá så funkade datorn igen. Ingen hade någonsin hört talas om mitt bekymmer med försvunnen dock och att man inte kunde få fram USB-minnet på skrivbordet.

noll

Vet inte om det beror på Stomatol, Pepsodent eller Collgate, eller min nit med tandtråd? För den värdsliga summan av 760 kronor fick jag tänderna röntgade, pillade på och lite skrapade på.

Varsågod å skölj, betala till vänster.

Noll hål!

Det tackar jag för.

appropå yrkesval

När Frans var 9 år hatade han att vara på fritids. De flesta barn som har gått på fritids efter skolan brukar sluta när de går första terminen i 3:an. Förmodligen kan de flesta ta sig hem efter skolan för egen maskin då. Med nyckel i väskan eller runt halsen. Nåväl, Frans och jag satt på balkongen, det var sen höst, men varmt och skönt ute. Frans hade preparerat mig i flera veckor. Han hade bra argument till varför han skulle slippa gå på fritids. Inga av kompisarna gick på fritids, det var flest tjejer på fritids, de höll bara på med pärlplattor och ibland lekte de hund/häst, killarna måste också lägga pärlplattor fast de ville gå ut och spela basket eller leka dunken, aldrig fick man vara ute, etc, etc. 

Rätt som det var sa han mycket bestämt: 

- När jag blir stor ska mina barn aldrig behöva gå på fritids. 

- Jamen, du och Disa har ju ändå lite tur, ni får vara lediga hela sommaren, alla jullov, påsklov och sportlov är ni ju lediga. De flesta barnen får ju gå på fritids halva sommaren och på alla de andra loven. Eftersom både din far och jag är lärare så får ju du och Disa vara lediga i alla fall då!

Frans tänker en god stund, man riktigt ser hur kugghjulen snurrar i huvudet på honom.

.............

- Så du meeeenar att jag måste bli lärare för att mina barn ska slippa gå på fritids???!

Efter den reflekterande kommentaren fick Frans egen nyckel och tog sig hem själv efter skoldagens slut.

Så e´re´!

Det absolut mest trista med att vara lärare är att sätta betyg. Det absolut tristaste med maj är att det är så in i helvete mycket. Ja, å sen ska man helst vara glad för att det är sommar mitt uppe i projektarbeten, kommentarer, IG-prövningar, indragna studiebidrag, kursmål, betygskriterier... och betygsättning. De flesta elever kommer på, med dryg 2 veckor kvar, att de nog borde göra allt de inte gjort på 3 år. 

Den här tiden på året har jag noll förståelse för mitt yrkesval.

Men. Sen kommer det fina i kråksången. Sommarlov. 

Och då vet jag alltid precis varför jag gjorde mitt yrkesval. Så e´re´!

Snart tjänar jag pengar fast jag är ledig. 

födelsedagskaka

De gånger jag bakar rimbobullar är lätt räknade. Jag brukar baka max en gång varje sommar och kanske om barnen tjatar till deras födelsedagar. Jag brukar alltid säga till barnen att äta upp allt på en gång. Bättre att veta hur färska bullar smakar än att äta frysta varje dag, typ. 

Nu fyller Frans år. Snart. 18 år (jag håller med alla som säger att det går så fort. OK?). Eftersom dagen ska bli något extra måste väl en mamma baka? Måste hon ha klänning också? Nej, det bestämmer jag att hon inte måste. Klänning alltså.

Ja, så med goda föresatser tittade jag på programmet ”Leila bakar”. Hur gör de, de där som kan? Jag gillar att laga mat, men baka har jag aldrig riktigt fått någon kläm på. Finns det bullar hemma hos oss är det oftast pappa som bakat, och tilldelat mig och min lika ickebakande syster. Nåväl, vart var jag? Jo, just ja Leila som hade fint kitschigt kök, med fina rosa maskiner och slickepott. Vaniljstänger och valnötter. Enkelt och smidigt och recepten fanns på TV4+ hemsida. 

Eftersom jag vet att det här med bakning inte är min grej, tänkte jag alltså testa att göra det Leila gjorde... chokladcheesecake. Tänkte att det var bäst att testa idag. Så jag, om det lyckas kan göra några sådana bakverk till Frans fölsis. Den står i ugnen nu. Så vi får väl se hur den artar sig. Och om det blir köpetårta eller hembakat den 2 juni.

Ps. min bakkonst är nu förevigad. Se bild

ilsk

Ibland låter jag ju mer än lovligt ilsken. Men, det är bättre att bli lite ilsk, än att börja gråta. 

Tror jag. 

Fast idag är jag ilsk så jag gråter. Det är fruktansvärt synd om mig. Eller så är det halsfluss, eller PMS eller bara en ovanligt trist uppsats att skriva. Vill bli klappad medhårs och bli ynkad med. Tror jag. 

När Simon ynkar mig blir jag ilsk igen.

Fast nu börjar jag fundera över om ilska har en färg? Och i så fall vilken? Ill-lime-grön, kanske?

speaking

Jag är fruktansvärt dålig på att småprata i telefon. Telefoner är mest ett sätt att meddela sig med, ja, om man kommer eller inte. Om man vill fråga efter portkoden eller om man inte hittar rätt väg. Jag är till och med dålig på att föra längre samtal med mina barn via telefon. Mitt ex var däremot ett socialt geni i telefon-små-prat. Om någon av mina vänner ringde, pratade exet i minst en halvtimme med dem. När det blev min tur att ta över luren, var vännerna redan färdigpratade. På gott och ont. 

Ps. När jag träffar människor ”live” är jag alldeles för pratsam istället.

arma(o)tur

Alla elever har en bestämd uppfattning om att lärare ska kunna allt. Jag serverar inte uppgifterna på silverfat. Eleverna är faktiskt tvungna att tänka själva ibland. Jag kan INTE borra hål i huvudet på dem, och fylla på en kanna fantasi! Knep och knåp och typografiska regler går att lära ut... kreativitet och fantasi... nej.

Eleverna ska designa lampor, armaturer. Kriteriet är att lampan ska fungera. Alltså lysa, när den är klar. Eleverna har i samråd med mig bestämt uppgiften. Så långt är allt väl. Sen ska de börja designa. Jag brukar säga att det som alla redan vet, inte är så spännande. Det är liksom i utmaningen att göra något nytt som spänningen ligger. Svårt? Ja, oftast. Omöjligt? Nej.

Jag säger att skolan betalar sladdar, kontakter, upphäng, lampor, tyg, papper, öljetter.... vad som nu behövs i materialväg. 

Sen börjar problemlösningen och skisstadiet (som de flesta tror att de inte behöver).

- Myyyyy... hur ska jag få det här att funka?

- Jag SKA ha den så här, varför går det inte att böja ståltråden så?

- Måste den lysa?

- Jag tycker inte om lampor.

- Var finns limmet?

- Ahmen, du fattar ju inte hur jag menar! 

- Gör en skiss så jag fattar, det är svårt att ta sig in i era huvuden - jag kan inte se tankar, ja, den ska lysa - det var ju själva grejen, har du gjort en krånglig modell är det upp till dig att lösa problemet, alla grejor ni behöver ligger (som alltid) i skåpet.

Det är meningen att eleverna ska fråga och få hjälp. Så klart. Men, när de alltid, nu menar jag alltid, tror att det är jag som ska både klippa, klistra, böja och what ever, efter deras anvisningar. Då, då blir jag mörkrädd och berättar för dem, att jag faktiskt redan kan, och att det nu är deras formgivning vi är ute efter, inte min. Jag jobbar på gymnasiet. Inte på förskola.

Det som är svårast att förstå för eleverna är att det är 21 stycken till i klassen, alla med sina speciella problem runt lamporna. Kursen heter ”Formgivning A 100p”. 

Visst skulle jag kunna säga: 

Nu ska alla göra vita lampskärmar av plastmuggar, som ska fogas samman med limpistol och sedan ska ni skruva i... men, hur kul blir det? 22 kopior av mina instruktioner. Inte skoj. Inte kreativt. Inget tänka-själv. Arma otur att jag inte vet allt

Mitt ständigt återkommande expertisutlåtande är numer:

”Jag  har ingen patentlösning på ditt specifika problem”

män v/s strumpor och sol

Vackert väder, åh så skönt att bara vara ute och flanera lite. Men, vad är det med män och fint väder? Äldre, medelålders, tjocka, smala, tunnhåriga och långhåriga, alla (eller i alla fall alldeles för många) älskar strumpor! Nu menar jag inte att det är något fel med strumpor, men om man alltid har samma strumpor, oavsett skor och annan klädsel än långbyxor, blir det rätt fult.

Jag hatar fula saker!

Finns det ingen som kan säga åt dem? En morsa, fru eller vettig manlig bekant.

Först av allt sätter dessa män på sig sina sommarshorts (lite för trånga i midjan), sen tar de fram en lös och ledig skjorta (kortärmad, gärna hawaiimönstrad från 1982), sen tar de fram strumporna. Strumporna är ofta av modell ”gubbe” - rätt höga i skaftet och of course, uppdragna så långt det går på de bleka vadorna. Brungröna, svartaktiga och ibland med Homer Simpson broderad på skaftet. Ibland tar männen fram sina tubsockor också, men det är mer OK, i joggingskor i alla fall. Iklädda shorts, fritidsskjorta och strumpor ska de sedan ta på sig skorna... de foträtta bruna eller svarta med snörning får det bli! Ibland kan även sandaler i brunt skinn komma på tapeten... eller ve och fasa, foppasandaler. #ryyyyseeer#

Ps. Min mormor (född 1921) sa alltid att hon gärna skulle ha en ny man... att gå på teater med, att ha lite nytta i trädgården av, att skratta och prata med... mormor vidhöll ända till slutet att hon gärna ville träffa en ny man... med klausul: "bara han inte har fula gubbskor.. med strumpor i."!

direktreklam

Adresserad, riktad-till-mig-reklam. Ett fyrfärgstryckt kuvert med samtliga mina namn. I kuvertet ligger ännu fler fyrfärgstryckta, hopvikta papper. Några har klisterbaksidor och perforeringar. Självklart finns ett personligt brev med blå understrykningar och underskrift av någon VD för något kosmetik-, kläd-, bokklubbs- eller loserlånsbanksföretag. "Kära My, Eva, Marie Yttermyr... du är en av våra...". Känns fantastiskt. Inte ett dugg förtroendeingivande, vilket nog dock är tanken.
Tja, eller så kan man bli postkodsmiljonär. Men vem har hört talas om några andra än glesbygdsbor, som vinner stora slantar? Jag bara undrar.
Ofta är jag en av företagens bästa kunder. Säger de alltså. Sist jag klippte och klistrade var säkert för 8 år sedan. Minst. Jag vill minnas att jag köpte solskyddsprodukter som jag fått tips om.
Om man nu vill prata i termer som trovärdighet för produkter eller företag... är man ungefär lika rätt ute som företaget Provoice. I mitt fall kan det liknas med att kasta pärlor för svin.
Fast det måste ju funka. På ett eller annat vis måste det väl tyvärr göra det?

Någon som vet hur man slipper vara med på listorna hos bland annat Svensk direktreklam?