Jag är fruktansvärt dålig på att småprata i telefon. Telefoner är mest ett sätt att meddela sig med, ja, om man kommer eller inte. Om man vill fråga efter portkoden eller om man inte hittar rätt väg. Jag är till och med dålig på att föra längre samtal med mina barn via telefon. Mitt ex var däremot ett socialt geni i telefon-små-prat. Om någon av mina vänner ringde, pratade exet i minst en halvtimme med dem. När det blev min tur att ta över luren, var vännerna redan färdigpratade. På gott och ont.
Ps. När jag träffar människor ”live” är jag alldeles för pratsam istället.
7 kommentarer:
Ja djävlar. Det har du faktiskt rätt i!
Fåån var ordet,sa Bull,ring aldrig mer till Åland.
M: Rätt trist, men sant.
J-C: Hm, det har du rätt i.
Hittat hit via Kentsson. Alltid lika kul att läsa dina texter o titta på dina fina bilder. Hälsa Disa o Frans! // Ida
När jag pratar med min käre make i telefon är jag exakt så där - utbyter information om tid och plats och hur och vad. Sedan slänger jag på luren.
Däremot om jag pratar med någon av väninnorna och jag är ensam hemma så kan samtalet ta timmar...
Min make tror därför att jag inte vill prata med honom. Men det är inte sant. Bara inte telefonledes.
Ida: Jag ska hälsa! (bodde du hos Thomas?)
Colette: #ler#
Läcker färg på cobran.
Skicka en kommentar