Svårtolkad rubrik. Såg jag. Den blev liksom rysk, på något vis. Men det ska uttalas syyyskooov. Alltså en tillfällig händelse, mellan varven, när andan faller på, etcetera. Jag syr i skov. Just nu syr jag massor. Jag ligger i sängen i vargtimmen och funderar över vart jag gjort av ”just-det-där” makalöst snygga tyget? Jag har hur många skåp som helst med tyg, inköpta Gud-vet-när, samt skåp som borde rymma annat, men där det ändå ligger tyg.
Så fort jag börjar jobba blir jag så hiskeligt rastlös. Jag vaknade vid 4-snåret i morse, (som vanligt när jag jobbar) och verkligen låg där i sängen och funderade. Sket i att jag var för trött. Struntade i att huvudet gick igång, bara lät det vara påkopplat på nå´t vis. Jaha, och vad kom jag fram till då? Jo, att jag inte är en bra människa när jag måste hålla på med pappershögar och rent okreativa andra kamerala göro- och spörsmål. Jag kom fram till att det jag alltid, och hela tiden mår bäst av är; när det blir någonting. En mössa, en målning, en tapetsering, ett klädesplagg. Något man kan ta på.
Jag tror att jag har en mer kroppslig intelligens. Den sitter liksom i fingrarna mer än i huvudet. Även om jag gärna vill tro, att jag har vissa mer intelligenta tankar än många andra. Nä, min huvudsakliga grej... den sitter i händerna. Åh, så fort jag börjar jobba, måste jag också börja tillverka saker hemmavid, (dock inte middag). Spelar liksom ingen roll vad, bara att det blir. Något man kan ta på. Något som är. På rikt. Inte betygskriterier, ”levande” dokument, lönerapporter, omdömesmallar, utvecklingssamtal och budgetlistor.
Jag är en praktiker i ett teoretiskt yrke.
Klart det blir konflikt mellan mina hjärnhalvor. Det fattar jag ju.