- Mamma, jag ska nog läsa på KTH, men jag måste läsa in matte D och kanske kemi, eller så.
Samtidigt ställer han upp ett 6-pack folkbira på mitt datorbord.
- Jaha, hej. Har dagen varit bra?
- Ja, och vadå pendla till Stockholm är ju en baggis, det finns de in min klass som pendlar typ från Gävle och Norrtälje. En och en halvtimme, typ 3 timmar om dagen... shit, till Stockholm tar det ju bara 45 minuter... kan jag bo hemma utan studielån det första året, jag skaffar helgjobb. Jag betalar så klart mobil å kläder... kanske ska jag fortsätta med medietekniken, eller det verkat mer spännande med elektronik. Eventuellt bor jag ihop med Joel en sväng, för Julia ska bo med Amanda...
- Eh, ja... (Mamma My tänker: studier lönar sig alltid så är det)... visst, så klart, ta så lite lån du kan. Det ordnar sig (Mamma My tänker: Herregud ska han flytta redan! Det var ju bara snart 19 år sedan han kom!).
- Ja, för att bli ingenjör av något slag är aldrig fel, det finns typ 20 olika ingenjörsutbildningar, att bli läkare känns för smalt liksom. Kanske den här med elektronisk nanoteknik, det är future mamma!
Future var det.
2 kommentarer:
Å ena sidan är det sånt här som får en småbarnsmamma att inse att det finns ett uns av sanning i klyschan "ta vara på tiden när de är små". Samtidigt som jag mest tycker det verkar va så skööönt. Tänk att lillkillen kommer hem med folkbira till dig när du är sjuk och har alldeles egna seriösa planer för framtiden. Du kan luta dig tillbaka och tänka: Yes! Nu har jag gjort mitt!
Tyvärr inser man, inte ens nu, att tiden går så fort. Det känns som i förrgår, när barnens armar var som teleskop, eller att de ständigt var i luven på varandra, cykla med en fram och en bak till dagis... minnen som känns fina nu, men, hm, när man var mitt i ”kaos” var det ”en dag i taget”. Det ÄR svårt att leva precis just i stunden. Jag önskar jag vore bättre på det.
Fast visst är det skönt att de är självgående.
(man får hoppas att det beror lite på mig)
Skicka en kommentar