Svårtolkad rubrik. Såg jag. Den blev liksom rysk, på något vis. Men det ska uttalas syyyskooov. Alltså en tillfällig händelse, mellan varven, när andan faller på, etcetera. Jag syr i skov. Just nu syr jag massor. Jag ligger i sängen i vargtimmen och funderar över vart jag gjort av ”just-det-där” makalöst snygga tyget? Jag har hur många skåp som helst med tyg, inköpta Gud-vet-när, samt skåp som borde rymma annat, men där det ändå ligger tyg.
Så fort jag börjar jobba blir jag så hiskeligt rastlös. Jag vaknade vid 4-snåret i morse, (som vanligt när jag jobbar) och verkligen låg där i sängen och funderade. Sket i att jag var för trött. Struntade i att huvudet gick igång, bara lät det vara påkopplat på nå´t vis. Jaha, och vad kom jag fram till då? Jo, att jag inte är en bra människa när jag måste hålla på med pappershögar och rent okreativa andra kamerala göro- och spörsmål. Jag kom fram till att det jag alltid, och hela tiden mår bäst av är; när det blir någonting. En mössa, en målning, en tapetsering, ett klädesplagg. Något man kan ta på.
Jag tror att jag har en mer kroppslig intelligens. Den sitter liksom i fingrarna mer än i huvudet. Även om jag gärna vill tro, att jag har vissa mer intelligenta tankar än många andra. Nä, min huvudsakliga grej... den sitter i händerna. Åh, så fort jag börjar jobba, måste jag också börja tillverka saker hemmavid, (dock inte middag). Spelar liksom ingen roll vad, bara att det blir. Något man kan ta på. Något som är. På rikt. Inte betygskriterier, ”levande” dokument, lönerapporter, omdömesmallar, utvecklingssamtal och budgetlistor.
Jag är en praktiker i ett teoretiskt yrke.
Klart det blir konflikt mellan mina hjärnhalvor. Det fattar jag ju.
7 kommentarer:
jag förstår precis. Jag går alltid i skov. Jag kommer, för övrigt, inom kort ringa och göra en beställning på en klänning eller två. Till mig. I egenskap av förvuxet barn. Så det så.
Puss.
Jag välkomnar det eftersom du är en rätt liten vuxen. På höjden alltså.
STORA kläder är så himla enformigt att sy, de tar liksom aldrig slut.
Å vilken bra analys av ett mycket igenkänneligt dilemma. "kroppslig intelligens" - så himla bra uttryck! Undrar om inte jag har det också egentligen. Bara det att jag inte har kommit på hur jag ska få utlopp för den. Det är nog många som känner så. Bara för att vi liksom är inlåsta i en värld där det är så jäkla viktigt att göra nåt med huvet hela tiden. Men DU skulle ju verkligen kunna leva på resultaten av din kroppsliga intelligens och dina skov!! Får jag låna bilderna på min nya retrostuffklänning i ett modeblogginlägg på min blogg?
MamaMo: Jo, jag tror nog som du, de flesta har en mer ”funktionell” intelligens, eller hur man nu uttrycker det bäst. Mer, än ”bara” tänka. Grejen är att ”tänka ut” och sedan omsätta. Det kan man ju göra på 1000 olika sätt förstås, och som tur är gör man det på olika vis. Jag gör det på mitt vis.
De som kan något om evolution säger ju att vi fortfarande är kvar på tidig stenålder. Självklart behövde man använda huvudet redan då, men det var ju ändå föremål, pilar, pälsar, krukor, bostäder, nät... sådant son man kunde tillverka, det som gjorde att människosläktet överlevde.
Stenålders är vad jag är helt enkelt! :-)
Ps. Låna på!
Åtminstone jag är väldigt glad för att du känner ett sånt behov av att skapa, det blir så fina saker av det.
Jag vågar inte tänka på vad du menar med "På höjden alltså". Rädd.
Skicka en kommentar