logik-panik-kronisk

Jag önskar att jag hade kronisk hälsa.  Min ohälsa är inte av dödlig natur. Men om någon, någon gång trampat på en spik, en sticka, ett häftstift kanske haft skoskav... så känns det varenda steg jag tar. Klart jag inte  dör, men det gör förbannat ont!

    När något övergår till kroniskt från att ha varit svårbehandlat, släpper alla instanser liksom taget. Förmodligen med devisen: om det är kroniskt kan vi ändå inte göra något, alltså gör vi inget, ringer inte när vi lovat och sjukskriver inte. Skillnaden för mig är att i går arbetade jag halvtid med inflammation i fötterna, i dag jobbar jag heltid. Samma, samma liksom. Har funderat vidare på behandlingen med tigerbalsam, tror det hjälper ungefär som alvedon om man har blindtarmsinflammation? Lite kvackartips kan jag tycka, jag har nämligen redan testat. Flera gånger. Jag har typ haft 20 år på mig att bli expert på mina fötter sirrni! Det nya tipset var att gnida hårt. Då funkar det nog. Säkert. 

   Om jag alltså råkar ut för en kronisk åkomma, är jag liksom frisk, för ingen kan ändå hjälpa mig? Logiken är helt klart lysande. Håll folk i arbete tills de stupar... och då kan vi gott skylla oss själva.

slöseri

Du är en bra patient, sa doktorn och klappade mig på axeln, du håller humöret uppe. Nej, jag är inte ett dugg bra på att hålla humöret uppe just nu. Inflammationen i fötterna får jag leva med. De är inte längre ett tillstånd, det är kroniskt. Efter att ha fått åkomman, för 20 år sedan, har jag ätit antiinflammatorisk medicin som smågodis, specialgjutna inlägg i skorna, fått massor med akupunktur, klippkort hos naprapat och sjukgymnast, fått otaliga kortisoninjektioner och ultraljuds- och högtrycksluftsbehandlingar samt nu senast väntat i två år på att remisser och röntgenplåtar ska komma till rätt instans. När jag äntligen får en tid hos en specialist säger han att jag är en god patient och att det inte går att operera, men att jag kan testa med tigerbalsam. Röd. Besöket tog 15 minuter. Fruktansvärt slöseri med tid och resurser om någon frågar mig.

...på det fjärde smäller det... förhoppningsvis.

För det första, folk i obekanta situationer blir tydligen helt galna, hysteriska och totalt ologiska. Jag stod i kö i tre (3!) timmar igår, sen var både mina fötter och vaccinet slut. Folk var helt galna, skrek och skällde på de stackars volontärarbetarna. Precis som om de skulle kunna fixa fram mer vaccin! Folk blev precis så som man inte tror, eller ens vill, att man ska agera i en krissituation. 

För det andra, hur många arbetsgivare betalar sina medarbetare kötid på arbetstid/dagtid. Kvälls- och nattköer verkar nämligen inte finnas.

För det tredje, den första dagen på två (2!) veckor det är sol står jag inomhus och jobbar på Öppet Hus, krasst kan man väl säga att jag bevakar mina intressen. Hur många arbetsplatser viggar kunder som är 15 år, och att det faktiskt är jag som ska utbilda desamma samtidigt som jag ska marknadsföra alla utbildningar på skolan med mitt trevliga och vinnande sätt? Hur jag är som lärare är i sammanhanget mindre viktigt. Ungarna vill ha kul, föräldrarna efterfrågar om det finns jobb efter utbildningen. 

Jag har hela tiden på tungan: Ahhmeehä det beror väl på hur ambitiös man är. Om man verkligen vill spelar det ju liksom ingen roll vilken utbildning man går. Bara man gör det som känns rätt. Ja, och naturligtvis tvärtom, vill man inget, finns inga jobb, oavsett vilken utbildning man går. Sån´t får man naturligtvis inte säga.  Rätta mig gärna om jag har fel.

För det fjärde så har jag ännu hopp om att mina fötter ska gå att laga. På måndag ska jag till ortoped i Nacka. Snälla håll era tummar och fötter att jag ska vara lagningsbar.

bibapelola!

Min förklaring om att My inte betydde ”min” på engelska, utan uttalades på svenska, och är mitt namn gav resultat... vapensköld, vattenstämplat och signerat av en generaldirektör minsan. Fint skaré va´!

grissjukan

Kanske borde man vara mer svinrädd än man är? Men, hur kan man vara så tokrädd att man köar runt ett helt kvarter i Uppsala? Tusentals svinrädda i trippelled. Konstigt att de vågar stå bredvid så mycket folk? Jag har tagit influensavaccin en gång. Så sjuk som jag var då har jag bara varit en gång tidigare i mitt liv... då hade jag, Frans, Disa och de flesta andra jag känner influensa. Tror det var 1993-94.

Folk skriver insändare och tycker att skolorna borde fixa detta med vaccinationer. Hur då? I hela Uppsala kommun fins en (1!) skolläkare, på de flesta skolor finns en skolsköterska på 50%. Jo, jag håller med dem som skriver att det förmodligen går helt åt helsefyr om det verkligen skulle hända något, vi är helt enkelt inte vana vid katastrofer i det här landet.

mmm...

Mmmm, så skönt jag haft det. Som vanligt, när jag är i värmen, är jag alltid så konfunderad över varför folk bosätter sig i kylan när det finns värme och vuxenvänliga badtemperaturer på andra platser? Fast det är klart, när man är ledig och bara är, verkar livet så härligt enkelt. Största besväret man har är: var man ska äta och om man ska bada med eller utan simfenor.

Den sjukt märkliga rätten ”bitterballen” fick en egen bild. Det är något som ser ut som friterade köttbullar med sås inuti. Jag vägrade att smaka, fast jag normalvis inte är speciellt rädd för att smaka på nya maträtter. I Hong-Kong åt jag t ex 15 år gamla komposterade ägg. Det smakade, ja, äh, ägg.

Hemresan var asjobbig, vi var vakna i 33 timmar, visade passen säkert 25 gånger, gick genom hundra pipmojänger, fick lov att gå ut i avgångshallen i Amsterdam för att checka in handbagaget, visade passen igen, fick vänta på anslutningsflyg till Sverige i 9 timmar, reste med flygbolag som talar holländska (ursäkta men det låter gräsligt), satt bredvid hysterisk dam från Japan som satt med glas hårt tryckta mot öronen ( glasen hade hon tidigare druckit flyginnedrycken tomatjuice med salt och peppar i ), en svensk dam som skulle till Umeå och sa att hon skulle kräkas om någon snusade, hon hade en ful illrosa kabinväska som hon krävde att Simon skulle hissa upp, och sedan ner ur bagagehyllan. 

Fast det är rätt skönt att vara hemma också. Det jag längtat mest efter är Frans och Disa, symaskinen och snälla katter (inte de som mötte oss med utdragna gnälljamningar i flera timmar). Dessutom hade ju Baby-Nim anlänt under tiden jag varit borta, gissa om jag är nyfiken på den lilla nya människan! 

frälsning

Förmodligen är jag inte frälst i från ondo. Gud har nog inte heller något med det hela att göra. Jag hade inte ens tänkt öppna datorn som Simon släpat med sig till paradiset. Men, nu bubblar jag över. Idag har jag förstått hur det känns, äh, tror jag, att flyga. Som en ängel. Eller fågel. Fast i vattnet liksom. Totalt viktlös flöt jag ut över en liten stenpir. Eller faktiskt så viftade jag lite med fötterna. Tidigare under veckan har det blåst så höga vågor, men i dag var det lugnt. På andra sidan piren var det exakt som att vara i ett akvarium. Jag ville peka och visa. Bubbla och skratta! Fiskar, levande korall, ännu fler fiskar. Blå, gula, fula, fina och så fanns det konstiga som simmade med nosen neråt och var säkert sådär en 50 cm långa. Man behövde inte ens leta, de bara fanns överallt! Under vattnet går det inte att prata. Wow, tror jag är frälst!