söndag, september 18

ahmeeh

Det är sällan jag blir riktigt arg, men när jag blir det blir jag verkligen arg. Eftersom jag haft ryggskot och varit allmänt krasslig är jag möjligen extra känslig. I går natt hade jag därför pluggat in öronproppar, tagit sömntablett och verkligen var i behov av obruten sömn, vad händer? Jo, klockan 6.49 ringer det hårt på dörrklockan (hårt som i öppna-för-i-h-e). Ut med pluggarna och på med morgonrock, tankarna far: det måste hänt ungarna något (borde inte lämnat dem, de är i fara - fritt från Djungelboken). Polisen är här. De nyligen utbytta dörrarna i min trappuppgång är utrustade med kiköga. utanför står en äldre man i ful jacka.
Äh, jag öppnar inte, det är säkert någon som är från Jehovas, tänker jag.
Då plingar det en gång till (glöm inte klockslaget). Så jag öppnar en glipa. Gubben, som den äldre mannen transformerats till, bligar närsynt på mig och utbrister: Oj, jag har ringt fel! Jag: Arghhh! Tack för den.
Nu är det jag som börjar lobba för portkod i föreningen.

1 kommentar:

Aleisa Ribalta sa...

haha, säkerhetskull, dvs, han ringer i allas dörrar för säkerhets skuld, han kommer inte ihåg vilken är den han ska knäcka, och du, du för chata om det portkoden, FÖR DIN EGEN, , precis samma orsak, allt handlar om SÄKERHETSKULD!