äntligen hemma!

Jag fick aldrig direkt någon känsla av att vara norrut. Fort gick det, och på flygplatsen blev jag milt sagt uppbunden. Sci och Rutan snodde sig runt både min kropp och mitt hjärta. Oj, så söta! Oj, så skojigt! Känner mig som ett fån när jag springer omkring med ett snöre, med mojäng i änden. En glad fåne. Det är faktiskt nöjsamt.
Simon ligger med ett löjligt flin på golvet, med två pyttesmå kissar klängande och hängande omkring sig. Det ser rätt skojigt ut, han är inte direkt en liten man. Nu sover småmonstren, och jag känner mig som en småbarnsmamma igen. Man får passa på att göra något annat än gulla medan de sover.