Så här på årets första skälvande dagar har min farmor gått ur tiden. Hon skulle blivit 95 år i februari. Piggögd och ständigt stickande eller lapptäcksvirkande söta Aina. Hon vägde modiga 120 kilo, gillade att ta en hutt till midsommarsillen och lästa gärna deckare. Min syster och jag skulle gått dit i går... men eftersom vi var så trötta, gjorde vi inte det. Hur mycket får man lov att gräma sig?
Om jag får tro något, så hade hon bestämt sig. Aina var pigg och vaken i huvudet, hennes Pelle har varit död sen tidigt 60-tal. Jag träffade aldrig Pelle. Jag hoppas och tror att Aina och Pelle träffas någonstans, helst i himlen. Hej då Aina, du är i hjärtat bevarad.
moment-japan: Dodge Polara Station Wagon
1 år sedan
3 kommentarer:
gräm dig inte! det finns alltid en "gräm-faktor" i allt. Man får välja att ignorera den.
Miss A har skrivit en oerhört fin text om att dö och komma till arlanda på sin blogg. Leta reda på den. Hjärtevärmande och fylld att gott mod och hopp!
Kram.
Det är något särskilt med vår barndoms gamlingar. Varje generation har sina, liksom och de riktigt Ainiga är snart utrotade.
Icke desto mindre verkar Aina ha dött alldeles nöjd och resklar.
Ni värmer! Tack.
Aina var solklart resklar och väldans nöjd. Som hon dog, vill nog de flesta få lämna in. Klar i knoppen lägger man sig att sova... å så vips är man på annan ort.
Skicka en kommentar