fredag, mars 28

enåfemtionioåenhalv

Oj, är det inte svårt att gå? Sa en dam till mig en gång för 100 år sedan. Damen undrade över mina fötter mitt på Stora torget i Uppsala. Hon talade högt. Det kändes som om alla som väntade på bussen kollade in mina fötter. Vad hon menade var att mina fötter var så små, så det borde tydligen vara svårt att gå på dem. Fötterna. Jag svarade att jag aldrig tänkt på det, och att det skulle se roligt ut om jag hade typ storlek 42 till min längd.
Igår träffade jag en person som undrade om det inte var jobbigt att arbeta med gymnasister. Enligt personen ifråga borde det mest jobbiga vara att jag var så kort. För alla ungdomar är ju så långa nu för tiden!
- Hur kort är du egentligen?
För det mesta frågar väl människor möjligen varandra hur långa de är? Ovan nämnda person hade även läst att korta människor inte togs på allvar. Ahmen, va fan! Jag måste tillstå att jag aldrig någonsin haft svårt att gå på grund av storleken på fötterna. Jag har heller aldrig känt att jag inte blir tagen på allvar för att jag inte är typ enåsjuttitvå. Man kan ha pondus, trots att man inte är stor, lång eller kliver omkring i 42:or.
Det enda jobbiga är att det nästan aldrig finns roliga skor i storlek 35. Barnavdelningsdojjorna är helt klart tristare än vuxenskor. Det braiga är att man kan köpa juniorstorlekar på träningsskor, typ en hundring billigare än på vuxenavdelningen!

1 kommentar:

Colette van Luik sa...

Hey, jag är en av kortisarna som ofta får frågan om jag verkligen kan gå när det blåser när jag har så små fötter (35-36), om det inte är tufft att bli tagen på allvar när man är så "liten" och om det inte är jobbigt att vara kortare "än alla andra". Jag är faktiskt ingen pygmé (164) och jag undrar verkligen om korta män (det finns såna!) får samma frågor? Skulle inte tro det...