Mina fötter är tydligen irreparabla Tar man bort ”klorna” under fötterna brakar de förmodligen ihop. Jag kan inte fatta, kan doktorerna inte liksom mejsla bort eländet? Så... jag fick en tid på smärtkliniken. Där var jag igår. Jag fick tala med en smärtpsykiatriker. Inte så mycket nytt under solen, jag har ältat mina fötter med jag vet inte hur många doktorer, sjukgymnaster, naprapater och massörer. Ältade igenom allting en gång till. Sen frågade doktorn om det var så illa att jag rent av tänkte ta livet av mig? Visst, jag har kronisk smärta, men inte fan vill jag dö innan jag levt klart! Alltså kände jag att jag tog upp smärtdoktorns tid, från andra patienter som kanske ville ta sig själva av daga. Det sa jag också till Henne, doktorn.
Domen blev att jag är en ”duktig flicka” (typ 48+), och då kan man få ont.
Men, hallå! Det började i fötterna, men självklart fortplantar sig det onda eftersom jag går knasigt. Det känns inte så konstigt att fatta. Eller? Så nu ska i alla fall den ”duktiga” My gå på kurs, antingen i 1 vecka + 10 tisdageftermiddagar, eller 5 veckor heltid. Kursen ska hjälpa mig ”att leva med smärta”. Kognitivt beteende skulle jag förmoda, är det jag ska få mig till livs.
Det känns visset att få nya piller under tiden jag väntar på kursstart. Fast jag ska kanske vara glad för det. Detta tillstånd är i alla fall inte dödligt. Bara smärtsamt.
”Barnen i Bangladesh skulle vara jävligt glada...”
4 kommentarer:
Näää, My, det är inte ok. Du måste gå till min kinesiolog innan du accepterar den domen. Ok?
Lider med dig. Lära sig sig leva med smärta? Det är läkarna som ska lära sig bota smärtan.
Åhå - en äkta foten-i-kläm - jajamän-kurs? Perfekt för att göra duktiga flickor ännu duktigare!
Torgnysdotter: Det borde jag verkligen göra. Dålig på att ta mig tid bara.
Liza: Ja, man tycker det. Fast det går att lära sig... man blir liksom smärtbedövad efter ett tag.
Maria:Jajamänsan! Tjo & tjim!
Skicka en kommentar