Det bästa med mitt jobb är att jag aldrig har tråkigt. Det blir fredag på nolltid. Ja, och det är ju skönt. Men, grejen är, att jag aldrig någonsin hinner allt som jag borde hinna. Jobbar man med ungdomar, eller för all del människor (och modern teknik), så händer det alltid saker som man inte kan förutse.
Tappade persedlar, glömda pennor, trasiga datorer, sjukdom, benbrott, försovningar, blanketter, nya undersökningar, specialpedagogmail etc, etc i all evighet. Eleverna undrar vad jag gör när jag inte är på lektion? Då har jag lust att fråga om de vill ha en smäll! Precis som om jag var leeediiig när jag inte var i klassrummet.
Det är liksom nästan kört från början, min fina planering till trots. Fast som sagt, jag behöver knappast ha trist under tiden jag ska försöka få planeringen att synka med verkligheten.
Tappade persedlar, glömda pennor, trasiga datorer, sjukdom, benbrott, försovningar, blanketter, nya undersökningar, specialpedagogmail etc, etc i all evighet. Eleverna undrar vad jag gör när jag inte är på lektion? Då har jag lust att fråga om de vill ha en smäll! Precis som om jag var leeediiig när jag inte var i klassrummet.
Det är liksom nästan kört från början, min fina planering till trots. Fast som sagt, jag behöver knappast ha trist under tiden jag ska försöka få planeringen att synka med verkligheten.
1 kommentar:
Jag har hört att det fanns en tid med lärarassistenter, dvs. sådana som assisterade lärare med administrativa göromål så att lärarna faktiskt fick göra det som det är bäst på dvs. skapa möjligheter för inlärning. Om jag fick en sån skulle jag nog överväga att faktiskt jobba som lärare som jag nu är utbildad till.
Skicka en kommentar