Lugn dag, ungdomar som kommer och går, äter, mysar och dricker kopiösa mängder mjölk och bubbelvatten.
Jag hade somnat. Så där lite halvdvalaläge. Jag hör att Disa och Frej kommer hem, så jag borrar ner huvudet i kudden igen. Klockan är strax före 24.00. Efter en stund hör jag att Disa och Julia är lätt uppjagade över något. Min sovrumsdörr rycks upp och Disa kommer in.
- Åh, mamma, vi har hittat en bortsprungen hund, jätte söt, inte ett dugg aggro, vi har ringt till polisen, den har inget halsband, åh polisen säger att de inte har öppet för hundinlämning... jag kan ju inte lämna hunden! Tänk om den blir påkörd...
Jag som då ska vara den kloka modern, säger väl något i stil med ahh, vardå, jaha, nähä, ja, men den får väl sova i ditt rum då. Go´natt.
Efter en liten stund börjar jag tycka, med stigande vakenhet, att det här nog inte är en direkt lysande idé, Disa är överkänslig mot hund, dessutom finns det ju katter i vårt hem. Sen kommer hunden, jag hör hur den går omkring, och Disa som gullar och ger vatten. Katterna skriker, och det här är en riktigt dålig idé. Sen blir det tyst på ungdomar, men hunden går omkring och gnäller. Varfan är ungarna? Öppnar sovrumsdörren och möts av en jättehund som heter pitbull!
Sömndruckna bilder av döda katter i hundens käftar... slänger igen sovrumsdörren. Ringer upp ungarna på mobilen, eftersom jag inte vågar lämna sovrummet. Julia är på gång att ringa polisen igen. Polisen tipsar om att de ska gå med hunden till den plats den dök upp på. Det kan ju mycket väl tänkas att ägarna är ute och letar.
Disa skulle iväg och träffa några klasskompisar, kanske 800 meter hemifrån. Trodde det skulle vara lugnt.
8 kommentarer:
Men herregud! Vad läskigt! Vad hände sen? Med katterna och tonåringarna? Och hunden? Och fick du sova nån gång?
Fyförihelvete va rädd jag skulle bli!
Allvarligt talat vet jag inte riktigt. Vad som hände sen. Disa och Frej gick med hunden åt samma håll de kommit från, och då stack den iväg som ett skott. Usch ja! Vad rädd jag blev! Jag har stor respekt för alla hundar. Men, just den här sorten är ju faktiskt framavlad för strid. Hur snäll den än verkade.
Nu ska jag vara sådär väldigt tråkig hundägare med pekfinger;)
Det är inte hundens arv som gör den till en stridsmaskin utan människan. Fast en främmande hund som man bara hittar sådär vet ju klart inte du hur den är uppfostrad. Det kunde ju sluta illa. Tyvärr.
Men ni kom ur det med skinnet/pälsen i behåll?
Rasande: Jag säger inte emot, eftersom jag inget vet om hundar. Min man däremot har haft ett helt koppel och varit hundförare... det gills nog inte som kunskap. Dessutom jobbar han natt, och var inte hemma vid tillfället. Sååå... skrajMy låste in sig och skickade ungdomarna på nattligt hundjobb! Det får man nog inga poäng för. Men, en pittbull som rusar omkring i tättbefolkat område, får mig att fundera på vem som äger den? Hur f-n kunde den smita liksom? Varför kom inte polisen och hämtade hunden? Kanske var den toksnäll... men det kan man ju inte veta om man inte äger den.
Nä precis. Sen kan man inte veta hurvida hunden i en trängd situation reagerar. Dom är trots all sönderavling djur med instinkter. En rädd hund försvarar sig punkt slut.
Just nu går min hund runt i husses kalsonger. Det inbringar kanske inte nån respekt va?;)
Jag är och förblir lejon!
Hade nöjet att dela soffa med tre pitbullar i norra Texas i januari. Störtsköna! Väldigt gosiga med sin katt var de också! Hela gänget var hittehundar, men nu hade de verkligen hamnat på rätt ställe i livet.
Polisen kommer aldrig och hämtar några hundar! Keepers - finders typ! Men man kan göra som en kompis och gå in på station och knyta fast hunden i receptionsdisken...
Skicka en kommentar