Oj, oj, oj. Vad ska man med en blogg till när man varken hissar eller dissar? Jag försöker dissa en hel del, men ändå... hissat någon eller mig själv, var det evigheter sedan jag gjorde. Skolfröken i början av april är som ett maraton. Med en jävla massa taggtråd och vattengravar! Som Monthy Pytons tusenmeterslopp för inkontinenta, ut i naturen och buskarna hela tiden! Avslutningsdagen hägrar, treorna har liksom redan slutat, de provar studentmössor, som det istället för namn och utbildning står bl a KUK (KUL?) på. Studentskivor och personalmöten om nedskärningar. Föreläsning om våld och hederskulturer. Syprojekt och ungdomar tar tid. Ja, och naturligtvis är det kärt besvär. (Som man skulle sagt i början av seklet. Typ.)
Nåväl jag syr vidare, hittar på piffiga uppgifter för att dryga ut tiden för dem som arbetar i någon slag av reatempo, och håller dem som inte hinner någonting under armarna. Ringer polisen och anmäler misshandel på skolan. Nä, jag har inte blivit slagen, dessvärre en elev. Puckade folk, det finns övervakningskameror. Misshandlarna är fångade på bild. Ha! Ringer föräldrar om avsvimmad elev på idrotten. Högar och buntar.
Mamma har legat på sjukhus. Disa äter penicillin. Som det brukat vara de sista inläggen gör jag bara någon form av snabbspolning. Hinner liksom inte ens tänka just nu. Köper fina knappar för 1:- styck. Skickar såld jacka till Irkutsk, Siberia, Russian Federation. Helt galet. Fick hämta betalningen på Pressbyrån! Western Union.
Simmat. Pratat med doktorn, yr i pallet av ny medicin, fötterna är som vanligt, dvs inte alls. Tapeterna ligger prydligt hoprullade, fortfarande. Surprise.
Kanske är det våren?
2 kommentarer:
Oh hjälp. Det låter som du knappt hinner andas. Andas! :)
Jag hinner andas. Tydligen. Tack!
Skicka en kommentar