När jag var liten hade min mamma och hennes kompisar syjunta en gång i veckan. Min mamma var trebarnsmor vid 21. Mina syskon är tvillingar. När jag var 6 år var alltså min mamma 25 år. I mitt minne finns en scen där jag ligger utanför storarummet och smyger på syjuntatanterna. Nyfiken har jag alltid varit. ”Tanterna” åt varma mackor och drack thé. Tror egentligen inte att de sydde så mycket, mest var det väl att få ungar och karlar ur vägen, en bra anledning att få vara i fred helt enkelt. Jag tror att de var 4 stycken ”tanter” som alternerade mellan sina hem.
Nu är jag själv en syjuntatant. Herregud! Ja, fast skillnaden är markant, jag syr bäst i ensamhet, inte med en massa polare runt benen. Dessutom syr jag faktiskt på riktigt. Jag älskar helgerna och min symaskin! Så himla skönt när det verkligen blir någonting, en klänning, ett par byxor eller kanske en jacka. Jag är dessutom nästan dubbelt så gammal som min mamma var vid syjunteträffarna. Är det något som ändå sitter i generna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar