Alla i Sverige har gått i skolan. Alla har bra och dåliga erfarenheter av sin skolgång. Alla får alltså ha en åsikt om skolan. Hur den ska vara. Hur jag ska vara. Mitt yrke. Lärarens. Ponera att jag skulle tycka så himla mycket om kvantfysikernas jobb, hjärnkirurgernas eller brevbärarnas. Vilket liv det skulle bli. Om mig får alla tycka eller inte tycka.
Inga barn har blivit födda med bruksanvisning. Inga ungdomar har ett facit.
Jag har inget facit.
Som pedagog, och här upprepar jag mig säkert eftersom jag med största sannolikhet skrivit om det här förut, har jag inte några som helst rättigheter. Jag har däremot en hiskelig massa skyldigheter. I dagens skola är inte närvaro ett obligatorium (jo, det är sant!). Som lärare förväntas du ta samma jäkla genomgång vareviga gång en elev bevärdigar infinna sig. Jag får inte sätta IG på en elev som inte varit på mina lektioner mer än 2 gånger på en termin om jag inte först fått elevens underskrift. Hur? De är inte där ju!!!
Jag gillar mitt jobb. Jag älskar att undervisa. Jag brinner för mina ämnen. Men just nu är lärarjobbet mer av allmänkaraktär. Kurator, specialpedagog, utformare av nya gymnasieskolan, syrra, fröken, kontorist, vaktmästare, sakletare, busskortsfixare och stuudievägledare. Kan skolan hajja att jag är bra på att undervisa!!! Jag är ingen vidare psykolog, även om jag är medmänniska. Pappersjox a´la sekreterare är inte min grej. Alls. Jag är sjukt dålig på att veta allt.
Jag är bra på bildämnen. Okey? (plliisss)
Trött intill medvetslöshet. Behöver en julklapp.
Min önskelista toppas av:
Ett facit.
Tack!
Sen är jag nöjd.
Ps. Jag vill inte höra #och vad gör skolan#... jag är människa inte allvetare. Dessutom kanske jag borde byta jobb. Jag orkar inte mer nu.