(h)järnkoll

Man har en kropp som bara liksom fungerar. Det pumpar och smälts hela tiden, helt utan styrning. I går innan jag somnade läste jag i Illustrerad vetenskap (Frans som premmar) att vetenskapen nu kan koppla förbi skadad ryggmärg och få lama personer att röra på delar som hjärnan egentligen inte har koppling till... 

Här någonstans somnade jag.

Drömmarna denna natt får mig verkligen att fundera över just min hjärna. Jag har letat efter Jamacia Rum i Uppsala domkyrkotorn, snackat med folk som haft neonvisare (fiskedraget liksom växte i någon typ av rundgång) på sina butiker som sålde fiskedrag. Berättat för fiskedragsmannen att jag föredrar utförsåkning i Åre i april samt sprungit som en hind för att hinna ner till hamnen innan lamporna i segelbåten släcks (earth hour?). 

Jag vet inte ens om jag någonsin druckit Rom från Jamaica?

grattis du är ihop med en kändis!

I går berättade an av mina kolleger att han hade sålt sitt hus. Någon annan på avdelningen undrade om det var en barnfamilj som hade köpt huset. Jo, det var det.
- Fast när vi skrev på alla papper var det lite konstigt... hon var född 63 och han var född 71. Jag trodde först kanske att hon var en kändis.
- Öhh ???
- Ja, det är ju typ mest kändisar som har yngre män och en barnkull nummer 2!

Just idag har Simon födelsedag, vi har efter 10 år fortfarande ingen barnkull nummer 2. Jag är kanske världsberömd på vissa delar av min arbetsplats, men nä... inte kändis. Däremot ser jag fram mot fler år med min ”unge” man född 69. Så grattis Simon, nu tror folk att du har en känd fru!

enmansromantik

Jag har alldeles för mycket omkring mig just nu. Fast kul. Det mesta. Helt plötsligt ringer folk från förr, någon vill intervju mig för en tidning, jag syr och syr och syr och jobbar heltid fast fötterna värker. Ingen vits med att vara sjukskriven, det blir bara mer att göra sedan då. Samla på hög har aldrig tidigare varit min melodi Just nu är det dessvärre högar överallt! 

  Nåja, idag är jag en aning sjuk. En aning, inte så farligt. Bestämde mig för ett bad. Badrumslampan har det blivit epilepsivarning på, blinkblink...bllliiiiiink...blink. Medan badet fylldes ringde Beatrix. Jag berättade om förkylningen, vännen från förr och lampan i badrummet (måste verkligen ha varit en givande samtal). Bea utbrister:

- Jamen, vad bra enmansromantik! Då får du tända ljus. 

- Ja, ha-ha, det var längesedan vi fick plats i samma badkar, mannen och jag.

- Är det inte sjukt hur liten plats man tar när man är nykär!

Ps. Fast jag blir nykär i Simon lite då och då, det måste jag erkänna. Fast badkaret är för litet.

misskött

Min blogg blir mer och mer misskött. Jag skyller på allt från tidsbrist till att det bara är OS och Vasalopp på TV. Jag har köpt en ny mobil i alla fall. Gullat med mina stora barn, börjat jobba heltid, fått rolig förfrågning från Signerat.se samt försökt gå på toa med min nya mobil.

Det senare är helt sjukt. Ibland behöver man gå på toa akut även när man är på shoppingtur. Rusar ner till en toa i city, väl där har jag ingen femkrona. Fast då ser jag att man kan skicka ett sms, få en kod och sedan dras 5 spänn på mobilräkningen. Skyndsamt sms:ar jag... fast jag befann mig i källarvåning så min mobil hade ingen täckning där nere nere i underjorden. Smart tänkt.

sportlov

När jag var liten trodde jag att det hette spottlov. Jag begrep inte riktigt logiken i att spotta ett helt lov. Dessutom fick man alltid åka till farmor och farfar i Gästrikland, det gjorde vi mest på sommaren och på spottlovet. Så något med Yttermyra by var det förvisso. Det hajjade jag ju. På spottlovet fick alla kusiner och jag ha spottävling, det hörde till. Sen fick vi åka släde efter farfars häst (Ulla-Bella), och hästen spottade och frustade hela tiden. En av mina farbröder spottade ibland snus. Så fort jag såg att någon spottade var jag nöjd. Det fanns en mening med spottlovet. Så var det. 

vita skor

Jag vet inte riktigt vad det är med vita skor som får mig att ogilla dem? Kanske de vita pumpsen på 80-talet som alltid såg så förbaskat billiga och skabbiga ut. Skabbiga blev de ju på en enda kväll på disco. Jag har aldrig ägt ett par vita pumps. Jag tyckte de var hemska redan då. Fast jag hade såklart skyhöga pumps i alla miljarders andra färger. Såklart. Det var ju 80-tal!

Jaha, och varför kom jag på det här då? Jo, det verkar vara högsta mode med vita vinterstövlar. Nu pratar jag alltså höga klackar och knähöga skaft, inte eskimåboots (som kan passera med tvekan). Unga tjejer och äldre kvinnor kliver omkring i vit snö med vita stövlar och svarta plastskimrande leggings. Ni ser ju hur ålderdomlig jag börjar bli. Jag hatar att frysa och med stigande ålder skiter jag fullständigt i om jag inte ser riktigt klok ut, bara jag slipper frysa. Ändå ingen som känner igen mig under mössan liksom. Det ser liksom så fruktansvärt kallt och fattigt ut. Stövlarna är säkert dyra, men ser fattiga ut eftersom vitt blir så skabbigt. Sen är jag nog programmerad att tycka att vitt hör sommaren till.

Jag vet, helt meningslöst att tänka så här, men jag kan inte låta bli. Varför vitt mitt i vintern i detta land? Har vi inte haft vitt så det räcker nu?

Jag längtar till våren. Då ska jag sätta på mig mina vita adidasskor. Undrar varför de passerar mitt ogillande av vita skor?

det bästa med att vara jag

Det bästa med att vara jag är väl just att jag är jag. Ha-ha efter min smärtkurs är jag numer en ny My. Det ni! Jag har sagt nej med eftertryck på jobbet... vilket visade sig mindre svårt än jag trodde. Dessutom får jag sportlov efter en veckas arbete.

Det bästa med att vara jag i mina bloggar är att jag inte behöver ha underbyggda argument. Jag får tycka precis vad jag vill. Jag får till och med känna vad jag vill. Mina strategier behöver inte gå att förstå. Tryckfrihet och åsiktsfrihet är fantastiskt. Mina mål behöver inte vara mätbara. Vad har nu lett till detta? Jo, jag har bara påpekat att jag inte är en person med ett snarlikt namn. Ett rätt snällt påpekande dessutom. Det bästa med att vara jag är att jag kan säga precis vad jag vill. Andra får tycka precis det de vill. Det är deras rätt.