Jag är ingen timid eller tystlåten person. Men, nu håller jag med god styrfart på att bli galen. På riktigt. Jag är så fruktansvärt forcerad, babblar hela tiden. Alldeles för mycket och alldeles för fort. Jag skär ner på allt som kallas umgänge. Jag skär inte ner på sömn, den bara inte infinner sig. Jag kan för allt i världen inte lista ut vad som är mest viktigt. Mitt prioritera är trasigt.
Idag hade jag på riktigt ett märkligt bzzzz-ljud i huvudet och kunde inte fokusera blicken. I-Movie film som skulle läggas i 3 elevers brevlådemappar, tog mig 3 timmar att få ordning på. Sååå jävla dum brukar jag inte vara! Diskuterade i 30 minuter med en elev om varför han får betyget G. Han tyckte att han låg mellan VG och MVG.
- Jag har ju gjort allt!
- Ja, men det har jag ju pratat om under hela läsåret. Det går inte att bara göra. Man måste göra med finnes och visst kritiskt granskande. Skit in skit ut (det sa jag inte högt). Du vet det där med att inte säga: My, duger det här? Och hoppas på att jag inte ser att det är skabbigt med två olika fantasiscripter + Hobo, och direktsnodda, pixliga bilder från bildsök.
Till slut hämtade jag styr- och måldokument (4 A4-sidor, 10p garamond)) och lät honom läsa innantill.
- Va? Måste man göra produkter som fyller måttet för god grafisk kommunikation redan i VG-målen!?
Sen blev turbulensen ännu högre, denna gång i kollegiet, företaget skolan håller hårt i lien. Inga vikarier, inga specialpedagoger massor med folk som blir uppsagda. Spekulationer och ilska. Det ryktades om att de (ledningen) hade sagt att vi lärare borde ta mer ansvar. Öh, senast på eftermiddagen i dag satt jag med en storgråtande tonåring för att hennes mamma och pappa skulle skiljas. Batteriladdare som skulle lånas ut. Nycklarna har varit ett olösligt mysterium att hålla ordning på under hela dagen. Alla i årskurs tre hade sitt årliga avgångsexpo, 300 elever alltså. Öppet för allmänhet och företag. Det roddades knappast ihop om lärarna inte var både ansvarsfulla, jobbade kvällsextra i går och månade om eleverna.
När jag kom hem med fulla matkassar, iskall eftersom det ösregnade, låg en lunta från smärtkliniken i brevlådan. (Jag fick i tisdags reda på att jag fått en återbudstid.) 13 A4 papper med frågor som jag inte förstod riktigt. Jag skulle gradera 0-6, 0 var att jag aldrig gjorde vissa saker och 6 att jag gillade, eller gjorde sakerna väldigt ofta.
Axplock:
När du får ont, kan du då...
... se smärtan som en vag, varm känsla.
... sjunga en sång.
... ta en långpromenad.
... ta en sväng med bilen (sätt ett kryss i rutan om du inte har någon bil)
... försöker du tänka på något trevligt.
... räknar du huvudräkning.
Feta nollor hela vägen. Om det här är på riktig, håller jag inte på att bli galen. Jag har redan blivit det.
2 kommentarer:
Du kan inte jobba kvar där. Du. Måste. Sluta.
Jag. Vet.
Puckat nog är det ju kul, också, att vara lärare. Om jag bara fick lägga krutet på just undervisning, vore det helt OK.
Det är allt det andra. Dyslexi, annorexi, föräldrar, administrationspappersskit, kopiering, vara ständigt glad och alert, ha ont (och sjunga en sång), big fixer, vara mamma-, syrra-, frökenkittet, dyskalkyli, betyg, vara tokklok, ställa upp, vara duktig... ja, du om någon vet ju.
Skicka en kommentar