tisdag, oktober 16

tålamod, tålamod

Det borde vara alla förunnat att vara utrustade med tålamod.Samt en viss portion av normal överlevnadsstrategi.
Jag är ett under av tålamod på jobbet.
Men akta er för lejonet som kommer hem på eftermiddagen. Totalt i avsaknad av både empati och tålamod. Akta er väldigt noga för att säga något som jag tolkar som stupiditet framåt 4-snåret. I dag, på min fridsamma cykeltur hemåt, hade någon släppt lös sin bautastora, skällande boxer. Hunden springer i hysterisk galopp efter mig. Skäller och verkar inte glad. Tror ni jag blir rädd? Icke. Tålamodet är förverkat på jobbet. Överlevnadskunskaperna glömda.
Jag kliver av min cykel skäller tillbaka på hundskrället och är såååååååååå nära att vilja klippa till matten.
Matten som för övrigt säger: Hallå! Du kan ju inte kliva av cykeln och börja bråka med hunden.
(?)
Fortsätter: Hunden tror ju att du leker när du cyklar.
(?)
Jag samlar då ihop de sista resterna av det nästan förverkade tålamodet. Ler mitt vackraste leende, lägger huvudet på sned och säger att jag vill ha hennes namn, adress och telefonnummer. Mycket tålmodigt tar jag fram min kalender och en penna. Jag ber hundägaren skriva sin autograf. Nä, det tänker hon minsann inte. Jag tar då mycket tålmodigt upp min telefon. Jaha, och var skulle jag ringa då, undrade matten? Till polisen sa jag.
Jag fick namn och nummer.
Inte fan tänker jag göra något med det. Ville nog bara bevisa att jag kunde. Typ. Fast just nu har överlevnadsfaktorerna slagit till med full kraft. Dock har jag fortfarande inte tålamod med dumhet. Varken min egen eller andras.

2 kommentarer:

TORGNYSDOTTER sa...

*skrattar som fan*
Bra där! Hundägare är, om du frågar mig, det mest utvecklingsstörda släkte som finns!
Om en enda hundägare någongång igen säger: "han är snäll" skriker jag.

my sa...

Jepp! Skriker var ordet sa Bull.