torsdag, november 22

sadla om...


sa doktorn i dag. Sadla om som i omskola tror jag han menade. Du borde ha ett jobb där du inte går och står så mycket. Har du provat rollator sa han och plirade mot mig. Nä, men jag har en vagn för tunga saker. Doktorn, som verkade vara av den skämtsamma sorten, undrade om mina fotsmärtor var diagnostiserade. Jo, det är de ju. Som tennisarmbåge, fast med den egenheten att armbågen i mitt fall sitter under fötterna. Jahaja, har du provat med fotbäddar, geléinlägg, antiinflamatorisk medicin, stretsching, akupunktur... sa han i ett enda långt andetag samtidigt som han tittade uppfordrande på mig över glasögonbågarna. Jepp, testat. Vad återstår, amputering? (Tänkte men sa jag inte.) Jag har småmonster med arga horn under fötterna. Och de går fan inte bort, fast jag ber dem! Jag berättade att jag även hade köpt fula och svindyra Eccoskor med specialfunktion som heter chockpoint, att jag använder nattskena dessutom. Att jag hört om ultraljud, kirurgiskt ingrepp och cortisonsprutor. Ja, du vet sa han, cortison är inte så bra. Det vet jag, men just nu är jag beredd att prova allt. Då hade jag ändå inte berättat att jag köpt högkoncentrerad Glucosamin i enkilospåse från Lantmännen. Jag sa inte att jag doserat mig själv som "stor hund" heller. Någonstans måste man väl dra gränsen för vad man berättar för doktorn? Allvarligt talat är jag arg och inte kompis med mina fötter. Eller jo, men jag vill ha dem tillbaka liksom.
Jag har haft stegräknare på, 3 557 steg som minst och 12 314 som mest. Räknade ut att jag klev omkring ca 35 000 steg i veckan bara på jobbet. Sen står jag upp men det märker inte stegräknaren. Egojag tror att det verkar bättre med ont i armbågen. Den går man ju inte på i alla fall.

Inga kommentarer: