Just nu bär jag omkring på så mycket ilska, så det finns inte. Stressad och på tok för mycket av allt. I och för sig inget ovanligt. Jag är arg på mitt jobb, som inte tycker att jag ska gå på sjukgymnastik... fast doktorn anser att det är det enda raka. Mina chefer är alltså även skolade läkare. Fine. Jag skriker på mina barn, jag har surat på mitt rum, jag har försatt hela multimedia/digitalt skapande-avdelningen i samma sura läge. Jag är riktigt förbannad på lönesättningen - efter 20 år, 25.000:-. Jag jobbar jämt, även när jag är ”ledig”. Jag har bråkat med schemaläggaren om elevernas konstiga håltimmar...
I dag skrek jag till och med: Ditt jääävla pucko!!!
Till vem? Vet inte, men han kanske var typ 25, välbyggd och susade om mig på insidan, på sin 125-växlade cykel.
Tydligen är jag inte ens rädd längre.
Ps. Som tur var stannade inte den storevuxne-ynglingen-på-cykel. Han bara gormade tillbaka. Så mycket var det bevänt med att försöka se positivt på tillvaron.
4 kommentarer:
jag känner att jag måste säga det här: Du jobbar på ett av de vidrigaste företagen i sverige.
Japp. Så var det sagt.
Jag vet ju det. Jag sitter liksom fast på nå´t märkligt vis. Fast i tanke och handlig. Det känns lite som det nog var att vara statare. Man fick flytta i oktober om man inte stod i skuld... och det gjorde man nästan jämt. Stod i skuld. Livegen är nog det ord jag söker.
Hey, ilska är bra.
Bättre än ångest och rädsla.
Ilska gör att du slipper få cancer.
Fler kvinnor borde ta fram sin ilska istället för att sopa den under dörrmattan.
Sedan håller jag förstås med - din arbetsplats verkar inte ok.
C: Är det sant? Jag kan nog tycka att ilskan ibland känns som en otäck svulst.
Skicka en kommentar