moment 22

Simon är på Hasseludden Yasuragi med sitt jobb, ungdomarna är hos sin pappa.
Tjoar jag ut på party i tillvaron? Nix.
Den här lördagen hade jag tänkt att jag skulle fixa en massa saker som jag borde ha gjort (och lovat) för länge sedan.
Disas och Frans gamla jeans ska lappas, dragkedjor ska sys i och deras nya jeans ska läggas upp. Min systerdotter Moa har väntat jättelänge på lappning av sina favvojeans. Mina egna nya (inköpta för 2 måndader sedan) Lee-jeans är för långa. Disa vill att de gamla hårfärlägningsslingorna ska sys upp på ett band. Några knappar ska sys i en cardigan och Simons bästa mysbyxor är nästan inte ens värda att sätta ny resår i. Men lovat är lovat.
Fan, vad denna hög har växt! Nu för tiden frågar de inte ens, de bara lägger dit det som ska fixas. Frans och Disa säger till och med till sina kompisar: Äh, men vår mamma kan nog fixa det där. Hon är bra på att fixa saker. Så länge problemen inte är av tekniknatur funkar hon! Handfast pill skaré va!
- En knapp ramlade ur!
- Lägg det i fixarhögen.
- Nej!!! Min dragkedja gick sönder!
- Fixar sen. Lägg det i fixarhögen.
- Fan, resåren är död... bratzhuvudet ramlade av! Legoborgens fallucka funkar inte, bältet behöver ett extra hål, måla om ett rum, pingisracketgummit har lossnat, hockeyklubban behöver tejpas, spackla igen hålen, tejpa, fixa, fixa, fixa, hitta en lösning…
- Lägg dem…

Aldrig kommer man till botten, eller roten. I nästa liv ska jag inte äga en symaskin, skruvdragare, borrmaskin eller köpa dragkedjor när de reas ut, (annat än till kreativt nyskapande). Jag ska heller inte säga att jag är rätt stark. Jag ska inte vara allmänt medgörlig. Jag ska säga nej mellan varven. Så det så!
Ps. Fan tror!