Jag vet att det är urfånigt att ge röst åt sina djur, men ibland är det hart när omöjligt att låta bli. En nytvättad ullpläd, upphängd på tork över en dörr, resulterade i att Frans och jag formligen vred oss av skratt. Fram med kameran!
Först hade Rutan tagit sig upp på egen hand (hur vet jag inte, men hon är både listig och stark samt smart). Sci stod och gormade ilsket nere på golvet, vankade fram och tillbaka, och försökte komma på hur han skulle uppnå samma höjdarläge som syrran. Frans lyfte upp Sci, som genast klämde sig ner bakom Rutan. Vinglandes på dörrens ca 5 centimeters bredd, såg det verkligen ut som om han var tvungen att i handling övertyga sina ägare om, att det faktiskt var precis det här han redan räknat ut. Inte trångt och bökigt alls! Det såg verkligen ut som om han tänkte:
Johoårå, det var precis så här jag räknat ut att det skulle vara! Jätteskönt, faktiskt.
4 kommentarer:
hahahaha! Fan va fina de är! Önskade mig precis en siames i fölsis, men fan vet...
Jag kan ta en av dina om de känns betungande:-)
Siameser gormar nog ännu mer än dessa! Folk säger att Rexar ”pratar”, inte Sci. Han ryter ut order. Och, nej, de lockar fram en av mina bättre sidor. När man skrattar så man får magont, är det en investering, inte börda att ha katt.
Jag har läst och begrundat önskelistan.
my: fastänatte...då har ju du inte bott i hop med bengalkatten bengt. Han var ju, som bekant, vad man kan kalla ett heltidsjobb.
:-) Ha ha ha. Att skratta gott sägs ju förlänga livet. Tack My och Comp som genom att ge röst åt katterna gett mig ytterligare en kvarts liv.
Skicka en kommentar