Det hela började med att Frans frågade om vi ägde några termobyxor i familjen. Öh, det var ett antal år sedan termobyxor var heta hemma hos oss. I vårt källarförråd (som blir städat och rensat någon gång vart femte år), hittade vi just precis det vi (alltid) saknat. Tre par termobrallor i varierade storlekar + ett par gamla skidbyxor från mina glada dagar som utförsåkare. Alla för små för mig.
Så nu kan jag kalla mig själv för storviltnedläggare. I snö ska dock tilläggas. Fin va?
Vad härligt det är när det som tidigare varit skämmigt, förbyts till glädje över att ha en mamma som är så där lagom knasig. Om snön håller i sig blir det fler skulpturer i morgon. Moa är på, Frans och Julia är på, ska försöka få med mig mannen också.
Ps. Nu ringde tanten Granne på... hon tackade på arabiska (fast hon är svensk och gjorde det på svenska) bockande och bugande och snackade om kameler, eller nå´t. Hon tackade så mycket för den fina gårdsdekorationen. Vassego!
5 kommentarer:
Attans vilken fin! Balsamera den - fort!
*vill också skulpterera*(medvetet alfel)
C: fasiken, hann inte ut innan värmen. Frysen var för liten dessutom.
RR: Hm, vilken landsände man bor i spelar roll för skulpterare. Fast man kan nog ”skulpterera” i sand också!
gud vilken fin. Ser ut som en jättesnäll dinosaurie!
HC: Hej! Allt väl?
Jo, visst blev den fin. Men, i morse hade de där mellansvenska +graderna deformerat Dino till en rätt platt, seg råtta på gården.
Skicka en kommentar